Only mine

Part 25

Pianot får mig att påminnas om kvällen han för första gången spelade för mig. Det var en fin kväll. Jag kände mig speciell den kvällen. Jag var ju tydligen den första personen han spelat för. Denna stund är däremot också fin. Men min smärta ligger hela tiden i mitt bakhuvud och det gör ont. En rädsla och ångest finns också med i varje vaken sekund. Sättet Peter beteende sig mot mig har jag aldrig varit med om. Smärtan är en helt ny sak för mig. Förr har min smärta kommit när jag trillat på cykeln eller liknande under min barndom. Denna gången var det verkligen slag som var riktade mot mig. En smärta som kroppen aldrig hade känt förr. Jag känner att jag vill få något slags lugn. Ett lugn som jag vet att Emilio tillsammans med sin flygel kan fixa.

- Vill du spela någonting för mig? Frågar jag.

Han tittar bort mot sitt piano. Han ser tvekande ut. Jag ger honom en blick med puppy eyes. Tro det eller ej verkar det funka. Han reser sig på från sin ställning över mig. Genast blir det kallare av hans saknad. Hans steg styrs bort mot pianot. Jag väntar förväntansfullt. Han slår sig ner på den svarta pianopallen som matchar Yamaha pianot framför honom. Han tittar på mig och skakar på huvudet. Lyckligtvis börjar hans fingrar spela. 

Tonerna och melodin är sorglig men dramatisk. De påverkar mig på djupet. Usch, låten påverkar verkligen mig. Mina ögon tåras upp och fylls med vatten. Mina tänder börjar hacka mot varandra. Rysningar längs ryggraden sveper över mig. Herregud, det går inte att hålla inne. Alla känslor sköljer över mig i en våg. Känslopåslaget tillsammans med all smärta gör min reaktion av låten ännu starkare. Tårarna går över till hulkande. Nu blandas den vackra melodin med mina hulkningar av ångest, smärta tillsammans med känslorna utan ord. Allt gör bara ont. Både min skäl och min kropp. Det känns som allt hela tiden är mitt fel. Lik ligger på mitt samvete. Stackars Zara, hon vet jag inte ens vart hon är. 

Pianospelt avbryts tvärt. Jag hör Emilios snabba steg i en dimma. Sängen sjunker ner igen av hans kroppsvikt. 

- Kom hit Sophie, säger han. 

Blicken han ser på mig med är känslofylld. Emilio sitter med öppen famn framför mig. Jag kryper in i hans mottagliga famn. Jag låter mig själv bli tröstad. Det känns skönt. Det känns precis som att jag delar alla jobbiga känslor med någon annan för en sekund.

- Allt gör så ont, säger jag mellan snyftningarna. 

Hans hand cirkulerar tröstande på min rygg. 

- Jag vet, säger han i en försiktig viskning. 

Egentligen tror jag inte alls att han vet. Men stora starka Emilio är väl inte van vid att trösta någon så han gör väl sitt bästa när det kommer till pepptalk. Oavsett är jag tacksam för hans öppna famn. Det är väldigt tröstande när hans ord inte räcker till. Man brukar ju säga att handlingar betyder mer än ord och just i detta fallet stämmer det så fint in. Jag gråter mot hans bröst. Mellan mina snyftningar klagar jag på ställena jag har ont. Vi sitter så ett tag, min kropp inlindad i hans.  

- Hur mår Zara? Frågar jag. 

Emilio tittar ner på mig och skrattar till lite lätt. 

- Det kan du fråga Marco om, säger Emilio. 

- Vänta, vad menar du nu? Frågar jag. 

- Han verkar gilla den tjejen så du kan vara lugn hon är i säkerhet. Hennes skada läker dessutom fint, säger han lugnande. 

Jag nickar. Trots att hennes skada läker fint har jag massor av skuldkänslor. Jag är anledningen till att hon från första början fick skadan. Ett skott i armen är det sista oskyldiga Zara förtjänar.