Only mine

Part 20

Innan jag lämnar rummet skannar jag den stora sängen som står några meter ifrån pianot, den ser skön ut. Emilio har gått i förväg och står och håller upp dörren till mig. Jag skyndar bort till honom för att sedan lämna rummet. Han följer mig längs ovanvåningen bort till mitt rum. Efter att ha varit inne hos honom ser inte mitt rum alls lika lyxigt ut vilket är komiskt eftersom det är det.

- Bed time Sophie, säger Emilio som en oder.

Jag kryper ner i sängen för att inte förstöra den glada Emilio. Tänk om han varit såhär hela tiden gud vet vad som hade hänt med mig då. Jag har alltså spelat piano med Emilio Rossi idag. Om jag någonsin kommer till polisen kommer de inte tro sina öron. Frågan är bara om polisen är det rätta nu mera. Jag vet verken vad som är rätt och fel längre. 

Emilio drar upp täcket omsorgsfullt till mig. Vad har hänt med honom? Han sätter sig på sängens kant bredvid mig. Hans vackra, bruna ögon tittar intensivt och allvarligt på mig. Bara hans ögon gör mig nervös. Attraktionen jag känner för honom gör mig också nervös och rädd. För jag ska inte känna så för honom. Hans allvarliga uttryck gör mig också nervös. Allt med honom gör mig nervös helt enkelt. Min hjärna kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända här näst. Han är lika svårt att läsa av som en sluten bok. Emilio ser seriös ut och öppnar tillsist sin mun.

- Allt detta med Peter är inte hållbart Sophie vilket jag tror och hoppas du förstå, säger han.

Han tittar mig djupt i ögonen och granskar mig noga för att se hur jag reagerar. Hans tonfall och sättet han tittar på mig får mig att komma till insikt. Om jag förstår detta rätt innebär det att de måste förgöra honom. De ska alltså mörda min pappa. Tro det eller ej hugger det till i min mage. Jag gillar inte att tänka tanken att min pappa ska bli mördad. Trots att jag vet hur hemsk person han är. Men å andra sidan har han förstört så mycket i både mitt och mammas liv. Nästan så pass mycket att han inte förtjänar att leva. Så som han betett sig är långt ifrån okej men han är min pappa, mitt kött och blod. Men kan man önska livet ur en person? Det må vara lätt för Emilio och de andra att tänka i banan döda honom men det är det inte för mig. Jag blev inkastad i denna världen och såhär nära döden har jag aldrig varit. 

- Jag vet inte vad jag tycker helt ärligt. Jag vet att det är konstigt med tanke på allt han gjort men någonstans är han ändå min pappa, säger jag förtvivlat.

Han tittar ner på mig och skakar på sitt huvud tänkandes. Emilios blick får mig att tro att han ser precis allt jag känner och tycker vilket är skrämmande eftersom inte jag kan göra så mot honom. Jag kan nästan aldrig kunna se mig till vad han känner och tycker. 

- Jag kan förstå dig men den mannen dödade min mamma och jag tänker inte låta han leva för det. Vi båda vet nog att oavsett vad du säger kommer jag gå min egna väg la ragazza, säger han.

Jag nickar åt hans mening i förtvivlan och eftertänksamhet. Han skannar mitt ansikte en sista gång för att leta efter ännu en reaktion men jag ger honom inte en. Jag vänder mig istället så jag slipper se han ansikte mer.

- Gonatt, säger jag.

Han reser sig upp och lämnar mig ensam i rummet. Mina ögon stänger sig och hjärnan slår om till vila.

_

- Dags att vakna! Skriker Marco som värsta militären som ska ut på fält. 

Jag öppnar sakta mina ögon, vridet och sträcker på mig. Klockan på mitt nattduksbord visar 06:00. Mina ögon vidgar sig för att titta efter ännu en gång, klockan är verkligen 6:00. Varför i hela friden ska jag upp såhär tidigt? Jag drar upp täcket över huvudet i hopp om att få sova igen men det tillåter inte Marco. Militärrollen har han verkligen gått in för. Han ycker bort träcket från min kropp. Jag som bara har en pyjamas ryser till av kylan.