Only mine

Part 24

Jag hör en hur ännu ett skott avfyras ett plan ovanför mig. I normala fall skulle jag varit rädd men inte denna gången. Jag orkar knappt känna rädslan. Smärta har förstört mig för den kan jag känna, klart och tydligt. Dessutom vet jag att Emilio är där uppe. Jag tror det är den största anledningen till att jag inte känner rädsla. Jag lyssnar och försöker förstå mig på vilket sida det går bäst för. Fotsteg hörs påväg mot trappan. Jag håller andan, bara det inte är Peter eller Tom. Till min lättnad ser jag Albas snabba fötter längs trappstegen. Andetaget jag höll inne släpper jag ut i en pust. Äntligen är de här. Hon skannar mig med blicken och skakar på huvudet. Antagligen ser jag inte ut att vara i det bästa skicket. Jag orkar knappt hålla uppe huvudet av smärtan längs med hela kroppen. Hon ser hur jag lider och skyndar snabbt till mig.

- Bloody hell Sophie. What have they done to you, säger hon tyst för sig själv.

Hennes fingrar är snabba på att knyta loss mig från den slitna plaststolen, detta måste hon gjort förr. Jag vrider på handlederna för att lätta upp de stela i dem. Jag trodde att det första jag skulle vara var att spring för att komma bort från denna källaren. Men jag sitter kvar. Smärtan och utmattningen är för stor.

- Jag orkar inte Alba, säger jag.

- Yes you can, come on, säger hon.

Hon tar mig under axlarna men det gör ont. Jag skakar på huvudet tillsammans med en besvärad min. Detta går inte. Jag behöver någon annan. Min mun ger ifrån sig ett enda ord. Hans namn med en så pass stor längtan och saknad. 

- E-emil-io, viskar jag.

Jag hörde knappt mig själv säga det. Mina öron blev också försvårade över att höra mig själv säga hans namn. Men som på beställning kommer ett par tunga steg springandes nerför trappan. Som en riddare i undsättning.

- Vi måste ut här ifrån nu, skriker han.

Han har än inte sett mig men det dröjer inte länge fören han gör det. Hans blick stannar på mig. Han tittar inte ner på mig med sin uttryckslösa blick utan med en blick full med känslor. Mina läppar mimar hans namn. Han går sakta mot mig. Den lilla kraft jag har kvar lyckas jag ta mig fram mot honom. Med bara några centimeters mellanrum tittar vi upp på varandra. Mina blå ögon tittar in i hans bruna. Emilio fuktar sina läppar. Jag följer hans rörelse med blicken. Han lutar sig mer mot mig och jag mot honom. Min näsa känner hans mintiga andedräkt. Vi möts i en kyss på mitten. Hans varma fuktiga läppar mot mina tar bort det mesta av smärtan jag känner. En explosion av fyrverkerier exploderar i min mage. Fjärilar flyger fritt och endorfinerna pumpas ut i min kropp. Jag möter hans dominanta tunga. Han är såklart även bestämd i sin kyss precis som allt annat men omhändertagandet finns ändå där.

- Saknat mig la ragazza?

- Ja-a, svara jag stamande.

Den saknaden jag känt under dagarna utan Emilio har jag inte vågat känna. Nu när jag väl ser honom inser jag att jag faktiskt har saknat honom. Jag är övertrumfad av kyssen och av hela denna situationen. Emilio skannar min kropp. Jag följer med honom i blicken. Vi båda tittar ner på min skadade kropp. Det gör fortfarande ont. Knivens vassa bland kan jag fortfarande känna. Jag gråter av lyckan att Emilio är här men också av smärta.

- Det gör ont, viskar jag.

Emilio nickar och det dröjer inte länge fören han tar till handlingar. Hans vältränade armar lyfter upp mig. Jag ligger i hans famn med hans armar under mig. Emilio springer fort upp för trappan. Som vanligt skriker han ut olika kommandon till folk runt omkring honom. Jag hör däremot knappt dem. Allt är som en dimma för mig. Blodet rinner fortfarande från olika ställen av min kropp men framförallt från min axel där knivens vassa blad lämnat avtryck.