Only mine

Part 14

Jag vaknar upp ännu en gång i denna säng som jag sovit i ett X antal dagar. Jag börjar tröttna på att gå här dag in och dag ut. Den psykiska påfrestningen om att min frihet har blivit berövad gör mig galen. Det var trevligt häromdagen när vi åt middag men jag vill inte leva mitt liv i fångenskap och en trevlig middag kan jag äta med massor av andra personer. Planen som jag skulle behöva nu är svår att komma på. Säkerheten här är väl utvecklad. Jag måste ta varje chans som går att ta för att bli fri de kommande dagarna. Här kan jag inte vara kvar längre till. 

- Sop, du kan inte sitta här hela dagarna. Du ska med och hälsa på Ebba, säger Marco som står i min dörr. 

Jag stiger upp ur sängen och fixar till mitt ansikte och hår lite lätt. Jag går in i walk in closeten för att byta om. Marco står kvar och tittar på mig. Jag stänger dörren för att slippa hans ögon. Kläderna åker sedan på min kropp. Den svarta tröjan sitter snyggt tillsammans med de utsvängda jeansen. Detta kanske blir för varmt då klimatet här inte är så kallt. Marco väntar fortfarande på mig när jag kommer ut efter att ha bytat om. Vi går gemensamt ner till de andra. 

_ 

- Godmorgon sömntuta. Ta en macka, vi ska sticka direkt, säger Alba när jag kommer ner. 

Jag går till köket för att hämta en macka. Men någon macka ser jag inte så jag öppnar kylskåpet. Där möts jag av hur mycket mat som helst. Tillsist bestämmer jag mig för att ta en macka trots allt annat som lockade. 

- Kom nu Sophie, ropar Emilio. 

Jag skyndar mig ut. Vi alla hoppar in i den stora mercedesen. Sedan kör vi för att hälsa på lilla Ebba. 

_

Efter en halvtimmes körande säger min hjärna till mig att komma på en plan. Detta är en av de få gånger jag kommer utanför herrgården. Jag måste ta vara på chansen. När bilen stannar sätter jag på ett pokerface. 

- Jag vägrar följa med in. Jag tänker inte stödja er med att förstöra Ebbas uppväxt med att följa med ett par mördare och hälsa på henne. Ni borde lämna henne ifred, säger jag arg, ledset och besviken. 

Jag överdriver såklart men någonstans är mina ord sanning. 

- Seriöst Sophie. Vi har snackat om detta innan, säger Emilio. 

Jag skakar bara på huvudet och ignorerar honom. 

- Vill du veta anledningen? Så kan du iallafall få ett svar på alla dina frågor, säger Emilio frustrerat. 

Min plan var att få stanna kvar i bilen och sedan lyckas rymma på något sätt men nu har jag möjlighet att få svar på en fråga jag länge undrat över. Vad ska jag svara? Min nyfikna hjärna väljer såklart att få veta mer. Jag nickar till honom att fortsätta. Han ber de andra gå in så länge. 

- Vi var i Sverige på ett uppdrag. Vi skulle försöka ta red en gång för alla. Vi var Peter, deras ledare, på spåren. Det var han vi ville ha och vi var väldigt nära. Han befann sig vid ett familjeområde. Han tänkte väl att vi inte skulle leta där, men det gjorde vi. Efter att ha tittat i några av husen hördes skrik från ett av husen så vi skyndade oss dit. När vi äntligen lyckats få upp dörren möttes vi av en död man. Det var blod längs hallen och in mot resten av huset. Plötsligt uppstod skriket av ett skott som avfyrats. Jag skyndade mig dig och möttes av en kvinna liggandes på marken. Såklart försökte jag hjälpa henne vilket gjorde att jag lyfte upp henne. Till min förvåning låg där ett barn under henne. Ebbas blå ögon mötte mina, sen dess har jag inte kunnat lämna henne, förklarar Emilio. 

Jag är i chock, så mycket information på en och samma gång. Stackars älskade, lilla Ebba. Aldrig kunde jag tänka mig att Emilio faktiskt räddat den lilla tjejen. Ett sådant hjärta trodde jag ingen av de kunde ha och definitivt inte Emilio. Tänk att förlora båda sina föräldrar bara sådär, usch. Min empati för Ebba är enorm, stackars tjej. Att mamman skyddat Ebba från skottet fyller mitt hjärta med både kärlek och sorg.