Only mine

Part 27

Att vara ensam med sina känslor kan både vara skönt och jobbigt. Efter Emilios ord för ungefär en timme sedan känns det skönt att vara ensam. Iallafall ensam från honom. Däremot hade jag inte klagat om min mamma eller Zara hade suttit med mig just nu. Så huruvida det är bra att vara ensam med sina känslor beror nog bara på vilket sällskap som erbjuds.

_

Det är mitt i natten och mina tårar tar aldrig slut. I ena sekunden sitter jag på sängen och bara gråter och i andra sekunden skriker jag ut min frustration. Jag måste säga att det sist nämnda nog är min favorit. Att bara få skrika ut ett skrik fullt med känslor befriar mig på ett sätt. Mina skrik och tårar avbryts av ett knackande. Jag struntar i att svara på knackningen. Personen bakom dörren lär ta sig in oavsett mitt tillåtande eller ej.

Till min förvånad möts jag av Alba. Mina ögonbryn lyfts i ett förvånat uttryck. Var det inte hon som var trött på att lägga ner tid på mig? I ena handen håller hon en vinflaska och i den andra två vinglas. Om vinet är till mig är hon en riktig ängel. 

- Jag hörde dina skrik. I think it's time for some girl talk, säger hon.

Jag rycker på axlarna. Jag instämmer till viss del i att jag nog skulle behöva prata med henne. Någonstans känns det som att Alba skulle förstå. Men någonstans känns det som att hon inte skulle förstå. Det känns som att hon alltid är personen som tar allting som en bad bitch. Jag önskar att jag hade kunnat ha det mindsetet, så något har hon att lära mig. Jag vill inte vara den personen som öppnar munnen först, inte har jag bett om något girl talk. Dessutom är jag fortfarande uppslukad av mina tårar och hulkningar.

- First of all it's not your fault! Sad but true he's my boss so I can't protest in his face. Men det är verkligen inte ditt fel. Jag skulle säga att det är Peters fel. Han har liksom tvingat in dig i denna världen. Lite skuld läggs väl på Emilio också. Helt ärligt tror jag hans misslyckande går ut på dig. När du försvann var han så arg. Han satt inne på sitt kontor och bara skrek på oss andra. Nu när du väl är tillbaka vet han nog inte riktigt hur han ska hantera det. Emilio har alltid varit killen ingen stått upp emot. Du är nog den första han inte riktigt kan styra över, säger Alba.

Oj, de var mer än vad jag var bredd på. Jag tar en klunk av den fylliga, mörka dryck hon hällt upp till mig. Jag visste inte att Emilio hade reagerat så när jag försvann. Det är fint att höra samtidigt som det är läskigt då han inte varit såhär mot någon annan enligt Alba. Någonstans får man väl lita på det hon säger. Jag tror hon är en av dem som känner honom bäst. Eller iförsig, vem känner egentligen Emilio? Jag vet inte ens vilken favoritfärg han har. Hur ska då Alba veta hur han känner?

- Kanske stämmer det du säger. Ingen vet väl egentligen hur tankarna i hans huvud går. Det är bara de att jag beskyller mig själv och när då han bekräftar mina egna misstankar brister det. Även om jag verkligen inte vill det påverkar han mig något enormt, säger jag tankspritt. 

- That's so wrong girl. Du ska inte låta honom påverka något du känner. Du måste stå på dig Sop! Säger hon.

Jag suger in snoret som vill följa med tårarna längs mitt ansikte. Alba räcker mig en servett.

- Jag tror det är lätt för dig att säga. Du må nog vara den starkaste kvinnan jag träffat. Jag får iallafall det intrycket. Jag kan nog inte vara den personen. Den som alltid går emot, jag är väl helt enkelt bara svag. 

Ett förvånat ljud kom ut från Albas rött målade läppar. Hon skaka på huvudet åt min kommentar. Hon tittade mig sedan in i ögonen, riktigt djupt. Hennes blick var så skarp och stark att jag inte vågade vika undan mina ögon.