Only mine

Part 23

Adrenalin av kämparglöd och adrenalin av rädsla är två olika saker. Jag har nog alltid haft en blandning av dem under de senaste veckorna men nu i denna bilen är det mest adrenalin av rädsla. Jag är rädd, livrädd. Mannen framför mig, Tom, tittar på mig med en intensiv och hemsk blick. Den skrämmer nog, hela han skrämmer mig. Jag har satt mig i hörnet av bilen i hopp om att det ska vara tryggare här. 

- Come here, säger han. 

Men jag gör det inte. Dels för att jag inte kan men också för att jag inte vill. Tyvärr ger sig inte Tom. Han är väl ännu en av dem personer som inte ger sig. Han ser arg ut. Toms ögon har fått en mörkare nyans och han andas tyngre. Det ser ut som att han tänker på vad hans nästa drag ska vara. Han reser sig upp och skjuter ut benet i en hård spark. Slaget träffar mig rakt i magen. Jag hostar lätt till och får andas in djupt för att överhuvudtaget lyckas andas. Han flinar ner mot mig med ett maktgalet flin. Med flinet kvar på läpparna matar han på med tre sparkar till. Jag ber om nåd för det gör så ont. När sista sparken träffat min stackars mage hör jag hur något knakar till. böjer han sig ner. Det kan nog vara ett revben. Han lutar sig in mot mig och dyker ner med näsan i mitt hår. Han suger in lukten. 

- Ah, smells good, säger han. 

Jag tittar upp på honom med en äcklad min men sänker den snabbt när jag inser att kanske ännu ett slag kommer att komma. Min mage skriker av smärta. Smärtan känns längs hela ryggen trots att slagen var mot magen. Mina tankar vill gärna vandra iväg till ångest tankar eftersom jag inte har någon vetskap om vad som kommer att hända härnäst. Men smärtan hindrar mig från att tänka tankarna eftersom det gör så ont. Trots att tårarna ligger bakom ögonlocket tvingar jag dem att ligga kvar där. I en sån här situation ska man visa sig stark oavsett om du är det eller ej. Om jag är stark vet jag inte. Det återstår att se. Kanske överlever jag, kanske inte. 

_ 

Bilen gör en hastig och kraftig inbromsning. Jag påverkas av den kraftiga inbromsningen och flyttar på mig några meter. I varje rörelse känner jag smärtan men den hinner jag inte tänka mycket mer på när dörren flyger upp. Peter syns i dörren med samma flin på läpparna som Tom. De båda verkar glada över att äntligen ha kommit åt mig. Jag är däremot inte glad överhuvudtaget trots att det är min egna pappa som visar sig i dörren. Min kropp sitter fastfrusen på golvet i bilen men det hindrar inte dem från att få ut mig från bilen. Tom sliter ut mig med sina starka armar. 

Det är en sliten miljö jag möts av. Ett litet grått hus med bruna detaljer stor några meter framför mig. Huset skulle behöva lite omvårdnad eftersom det ser ut som att det snart ska förfalla. På vissa ställen har det till och med redan förfallit. Träden ovanför oss omringar huset förstärker min rädsla. Krontopparna som svajar mot varandra fyller mina öron med spänningsmusik. Träden gör också det mörkare. Den obehagliga känslan i min kropp håller på att få mig till panik. Detta är idealet av en kidnappning som alla tjejer går och oroar sig för. Jag som klagade på Emilio ångrar nästan mig nu. Men kämparglöden finns inom mig. Jag vet att jag kommer klara mig igenom detta på något sätt. Det är nog dags att jag börjar kämpa nu. 

Jag böjer ner mitt huvud och biter Tom hårt i armen. Jag skakar på huvudet samtidigt som tänderna sitter fast i hans arm. Han skriker av smärta och tillsist släpper han mig. Jag tar tillfället i akt och börjar springa men jag kommer inte långt. Några meter bakom Tom står Peter med öppna armar beredd på att fånga mig. Jag springer rakt in i fällan och blir ännu en gång fångatagen. Min kropp stannar upp och jag hatar på mig själv för att ha misslyckats. Peter däremot verkar inte nöja sig med att ha fångat mig. Han tar upp ett gammalt metall avgasrör från marken. Med det rostiga röret slår han till mig på tinningen. Som på beställning svimmar jag direkt och allt blir svart.