Only mine

Part 28

Jag vill inte möta Emilios blick mellan mina frukost tuggor. Hela gänget är samlat runt bordet och alla äter som hästar antagligen laddar de upp för ännu en dag fylld med fysisk ansträngning. Jag däremot äter lite frukt i lugn och ro. Jag behöver inte ladda upp för någon fysisk ansträngning. Högst upp på min lista står vila för att få bort denna hemska smärtan som hela tiden förföljer mig i varje lite rörelse. 

Varför vill inte jag titta på Emilio? Jo för att jag är besviken på mig själv. Allt var så planerat igår. Jag skulle va precis som Alba, precis så där cool men allt bara sket sig. Det sluta med att jag snarare blev anklagat för att vara upphetsad, vilket kanske inte bara var en anklagelse. Nu vill jag varken möta Emilios blick eller Albas. Jag lovade ju Alba att jag skulle vara stark men framförallt lovade jag mig själv att jag skulle vara stark. Men jag kan inte hjälpa det. Emilio verkar kunna läsa och nu även tyda varende liten rörelse jag gör. Rörelser som jag själv inte märker att jag gör men som ändå sänder ut helt fel signaler. 

- Okej gänget. Zara, som vi alla vet om vid detta lagret kommer hit tillsammans med Marco runt lunch tid. Därför kommer vi ha fler vakter som patrullerar och jag vill att ni alla går man vapen under dagen, säger Emilio. 

Jag blir förvånad över att han äntligen låter mig träffa henne. Det tog ett litet tag men jag antar att hon är påväg hit nu. Det kan vara lite överdrivet med att alla ska gå omkring med vapen men det är väl lika bra tänker jag. Jag vill nämligen inte vara orsaken till att Zara skadar sig igen. 

En arm lindar sig runt mina axlar. Jag hoppar förvånat till men slappnar av fort av lugnet den tunga armen ger mig. Däremot börjar handsvettet krypa ur porerna på mina händer när jag ser i min ögonvrå att Emilio lutar sig mot mig. Med sin andra hand tar han bort håret som ligger över mitt öra i en långsam rörelse så att jag verkligen ska känna vad han gör. Och det är precis vad jag gör, jag känner honom klar och tydligt. Rörelsen väcker nämligen hela zooet med djur i min mage. Det kittlar under min hud och blodet rinner snabbare genom hela min kropp. Jag känner tydligt Emilios mun mot mitt öra. 

- Är du nöjd nu la ragazza? Viskar han. 

- Inte helt men det funkar sålänge, viskar jag tillbaka. 

Och för första gången sedan igår kväll möter jag hans blick. Tiden stannar upp, sekundvisaren står still. Vi båda tittar in varandras detaljer i ögonen på varandra för att försöka se vad den andra känner och tycker. Det är som att våra ögon inte vill släppa varandra. Det är som en närhet även om vi inte tar på varandra eller ja han tar i för sig på mig. Men blickarna gör mig också nervös och kanske lite osäker just för att det känns som att han ser allt. Man brukar ju säga att ögonen är fönstret in till själen, i mitt fall verkar det stämma. Kanske är jag beredd att låta honom se allt, eller kanske inte allt, inte än. 

Han lutar sig mot mitt öra. 

- Är du inte nöjd la principessa? Jag kan nog göra något åt det, i ett ensamt rum, säger Emilio med en mörk röst. 

Jag andas hastigt in med öppen mun. Orden som lämnar hans fuktiga, frestande mun tillsammans med en smekning längs mitt lår. Det är som en eld brinner inom mig. Det kittlar på ställen som mer än gärna hade velat bli tillfredsställda. Men jag förbjuder sådana tankar eftersom det var inte så jag menade. Visst det han syftar på lockar också men jag menade att jag också hade velat träffa min mamma. Jag vänder mig om till hans öra. 

- Jag menade att jag ville träffa min mamma också lille vän, säger jag. 

Han tittar förvånadsfullt på mig. Jag däremot slösar ingen tid. Jag måste bort från honom innan jag gör något dumt.