Only mine

Part 9

Emilio lämnar mig själv på sängen för att gå och hämta Andre som jag antar är bra på sjukvård.

Efter fem minuter kommer Emilio tillbaka med en annan man bakom sig. Jag skannar mannen och inser att det är killen som suttit fastklistrad vid sin datorn hela tiden. Han har med sig en stor låda. Han sätter sig på knä framför mig och lyfter upp min blodiga fot. Han tänder en lampa så att man ser allting tydligare. Mitt adrenalin har nästan helt gått ur min kropp vilket gör att fötterna börjat göra ont. Tårarna bildas och börjar droppa ner från kinderna. Men jag försöker bita ihop. Jag torkar snabbt bort tårarna. Jag vill inte visa mig svag, jag vill vara stark. Mina tänder biter hårt i underläppen i hopp om att få bort smärtan men det hjälper inte. Emilio som står en bit bort granskar mig men hans ansikte är uttryckslös. Andre tar fram en pincett som han sedan trycker in i min fot för att leta upp glasskärvor. Jag kan inte längre hålla min mun stängd. Ett skrik av smärta lämnar min mun. Jag rycker åt mig en kudde från sidan av sängen. Jag täcker mina ögon med kudden så jag slipper titta på hans operation av min fot. Jag biter hårt i kudden för att dölja mina skrik.

Efter att första foten är klar tar han upp min andra fot och utför samma operation. De blodiga glasbitarna lägger han på ett litet fat bredvid sig. När han äntligen är klar utan att ha rört en enda min packar han ihop sina saker.

- Det är viktigt att du vilar fötterna, särskilt den vänstra. Inga överansträngningar för då finns det risk för att vi måste sy, med de orden går Andre mot dörren för att lämna rummet.

Jag vänder mig om och följer honom med blicken. Emilio tackar honom och låter Andre gå. Emilio stänger dörren efter honom och går sedan bort mot mig. Han lyfter upp mina fötter som nu är inlindade i bandage. Han skannar dem med sin blick. Han rör handen försiktigt över det vita bandaget. Jag rycker bort fötterna rädd för att han ska förvärra smärtan.

- Jag hade inte tänkt skada dig, inte straffa dig för den delen heller. Jag tycker du har fått lida tillräckligt idag. Jag sa ju till dig att du inte skulle försöka rymma, säger Emilio och skakar lätt på huvudet samtidigt som han använder en uppfostrande ton.

- Förväntar du dig att jag bara ska acceptera detta? Frågar jag och ger han en blick som säger att han är konstig. 

- Nej de förvänta jag mig inte. Tro mig, jag kan mer om dig än vad du tror. Men att du skulle gå så långt och skada dig själv var jag inte beredd på, säger Emilio.

Jag får lite panik över att han kan mer om mig än vad jag tror. Vad menar han ens? Undra om han har stalkat mig den senaste tiden. Han kanske har läst mina sms eller liknande, hackat min mobil.

- Det var ju inte tänkt att jag skulle skada mig fattar du väl? Svarar jag honom.

- Jag förstår la ragazza. Vila nu, du har långa dagar framför dig och vi vill att detta ska läcka fort säger han samtidigt som han börjar gå mot dörren.

Precis innan han stänger dörren ger han mig en sista blick sen var jag lämnad ensam igen. Själv med skadade fötter och ett huvudet med massa frågor och ångest. Men smärtan, all gråt, ångest och liknande gör att mina ögonlock sakta stängs och jag gör som Emilio sade, vilar.

-

Jag vaknar av att min rum är ljusare än lakanet på min säng. Solen skiner i mitt ansikte och lämnar lite värme. Jag glömde dra för gardinerna igår för de stora fönsterna i rummet. Jag sätter mig sakta upp i sängen. Undra om jag bara ska vara här inne hela dagen? Jag tittar ner på mina fötter. Jag vrider upp bandaget på båda fötterna för att ta mig en titt på hur pass allvarligt det är. På högra foten har jag inte ett så stort sår. Det kommer nog läcka fort. Men på vänstra foten finner jag två linjer som ser mycket djupare och värre ut än såret på högra foten. Jag tittar bort mot badrummet och ser att väskan med korset ligger framme. Jag kryper bort till badrummet och tar sedan fram nytt bandage från väskan. Det blöder inte från foten men jag tror att det ändå är bra att ha på bandage. Jag lindar och täcker för mina sår och det ser förvånansvärt väldigt bra ut. Jag ställer mig sakta upp för att ser hur pass ont det gör. Jag lutar mig mot högra foten och inser att det inte gör jätteont, kanske kan jag gå trotsallt. Vänstra foten gör däremot mycket ondare att gå på men jag klarar det, bandaget hjälper till dessutom.

Jag går långsamt tillbaka till sängen i brist på något annat att göra. Jag tittar mig runt i rummet. Jag kan inte acceptera att jag ska sitta fast här inne. Jag tittar ut genom fönstret förbi den fina trädgården, förbi muren och ut i friheten. Friheten jag blev berövad. Mitt i mitt tänkande sticker Marco in huvudet genom dörren.

- Du glömde låsa dörren igår kväll, bra där, säger jag samtidigt som jag skrattar åt honom.

- Jag vet Sophie, Emilio har gjort det väldigt klart för mig ska du veta, säger Marco.

Hans kroppsform visar skammen han känner. Undra vad Emilio gjorde mot honom. Hoppas inte jag gjorde att han tog skada. Eller i för sig bryr jag inte mig om honom. Han har ju faktiskt hjälp till att kidnappa mig. Marco kanske inte är anledningen till att jag sitter här, det är nog Emilio som är anledningen till det. Men som sagt har Marco nog hjälpt Emilio en hel del, de har dem alla i detta huset.

- Vi ska käka och du ska med ner oavsett vad du säger, säger Marco.

Jag nickar okej. Jag är väldigt hungrig och känner att de är nog bra om jag tar vara på tillfällena jag får mat. De finns en risk att de slutar ge mig mat. Jag reser mig från sängen. När jag ska sätta ner fötterna på golvet börjar jag med höger. Det gör ont men det funkar. Jag tar stöd av väggen och börjar sakta går bort mot dörren och Marco.

- Gör de ont? Frågar Marco också tittar han dömande på mig försök till att ta mig fram.

- Ja, det gör faktiskt väldigt ont så sluta titta sådär på mig är du snäll, säger jag och fortsätter dra mig fram med hjälp av väggen.

Han nickar förstående och sätter sedan kurs mot mig. Som en räddare i undsättning sätter han min arm runt hans nacke och börjar sedan ta oss framåt. Jag puttar bort honom, inte vill jag ha hans hjälp. Jag tar mig tillbaka till väggen och påbörjar sedan mitt sätt att gå igen. Jag tänker inte sjunka så lågt att han nästan bär ner mig framför hela gänget. Jag är starkare än så ska han veta. Väl framme vid trappan sätter jag mig på rumpan och tar mig sedan ner som ett litet barn. Jag hör skratt som kommer bakom mig ifrån Marco. Jag ger honom en sur blick och fortsätter sedan.

- Varför tar det sån tid Marco? Skriker Emilio från köket.

- Jaa vi är fett hungriga, skriker en annan manlig röst som jag tror kommer från Franco.

Dessa fraser lämnar deras munnar precis innan vi stiger in i köket. Marco först, som nu är väldigt trött på att jag tar sån tid på mig.

- Men för fan Marco hjälp henne!

Det är de första Emilio säger när han ser oss. Jag skakar på mitt huvudet, inte ska han hjälpa mig. Marco förklarar att jag inte ville ha hans hjälp. Jag kan inte låta bli att le åt att jag faktiskt klarade av att ta mig ner hela vägen utan tårar.

Platsen bredvid Alba är upptagen, fan. Jag tittar runt bordet och ser att platsen bredvid Emilio endast är ledig. Jag möter hans blick och han ler nöjt och stolt medan han klappar på platsen vid honom. Jag, som inte har något annat val, går bort till stolen. Jag slår mig ner och andas ut när jag äntligen får vila mina fötter. 

De har redan börjat ta för sig av det fulla bordet med all god frukost. Precis som igår öser de på med mat. En av damerna som stod i köket igår börjar lägga upp mat på min tallrik. Pannkakor med frukt och bär.

- Oh thanks, säger jag.

Jag ger henne ett tacksamt leende. Jag minns hur mycket jag störde mig på folk som inte visade tacksamhet på restaurangen när jag serverade. Hon ger mig ett leende och går sedan tillbaka till köket.

- Du gillar pannkakor visst, säger Emilio.

Han ställer inte det som en fråga utan han säger det som i att "jag kan allt om dig". Jag nickar bara till svars och börjar sedan äta av pannkakorna. De var utsökta, godare än mina egna pannkakor till och med.