Only mine

Part 10

När jag kommer upp till rummet från frukosten sitter Andre på min säng. Han måste gått i förväg eller gick jag bara extremt långsamt. Han sitter iallafall redo med bandage, sprit och annan läkarutrustning. Han visar att jag ska sätta mig, vilket jag också gör. Jag tror faktiskt jag behöver lite läkarvård eftersom min ena fot börjat blöda igen.

- Nu måste du vila, säger Andre, lämnar rummet och avslutar med att låsa dörren. Fan, nu är jag fast igen.

Jag hämtar en av mina böcker. För en gångs skull tänker jag faktiskt vila. För om jag inte gör det lär mina fötter aldrig läcka vilket i sin tur leder till att jag inte kan springa ifrån dessa psykopater. De alla beter sig som att det är helt normalt att man bara tar en person och sätter henne bakom lås. Det är inte normalt, inte nånstans. Jag förstår inte heller varför de valde mig. Jag har inga rika föräldrar bara min ensamstående mamma. Pappa var aldrig en del av min uppväxt. Mamma har aldrig velat prata om honom. Pappa har alltid varit ett samtalsämne man inte talas vid. Helt ärligt har jag inte undrat så mycket över honom. Jag och mamma har klarat oss bra själva. Bara tanken av mamma får mig ledsen. 

_ 

Jag läser och läser. Boken är bra, det är en av mina favoritböcker. Det knakar på min dörr och en hushållerska kommer in i mitt rum. Hon håller i en tallrik med en macka på. 

- Here is your lunch, säger hon och räcker över mig tallriken. 

Jag tar emot den och tackar men jag kan inte låta bli att undra över varför inte jag fick följa mer ner. Döljer dem något för mig?

- Am I not suppost to eat with the other? Frågar jag henne. 

- They have an important meeting down there that's why, säger hon. 

Därefter ger hon mig ett leende för att sedan lämna rummet. 

Jag tar ut gurkan från mackan eftersom jag hatar gurka. Jag fortsätter sedan läsa min bok. Min hjärna låter mig bara läsa några meningar i boken för att sedan avbryta mig med frågor. Frågor som vad jag gör här egentligen? Ska jag dö eller säljas? Men också frågor om varför jag fick äta min lunch på mitt rum och inte tillsammans med de andra där nere. Jag tror däremot inte att deras plan är att döda mig. De känns som de redan borde gjort det vid detta laget. Men sälja mig kanske de fortfarande tänker på. Jag måste få svar på mina frågor annars vet jag inte vad jag gör. 

_ 

- Time to eat, kommer du Sophie, säger Franco glatt. 

Han kommer mot min säng och kastar mig över hans axel sedan börjar han gå ut genom korridoren. Jag gör två försök till att komma loss men inser ganska fort att det är lönlöst då han är den starkaste personen jag någonsin mött. När vi kommer ner till bordet sätter han mig bredvid Emilio. Jag som inte ville sitta bredvid honom. Maten är redan serverad. Det ser ut att vara någon lasagne med sallad till. De andra kring bordet har redan börjat hugga in. Emilio tittar på mig. Vi möts med blicken men jag vänder snabbt ner blicken i golvet. Han tar min tallrik och börjar fylla den med mat, alldeles för mycket lasagne. Alba, Marco och Franco har en hetsig diskussion om vem som kan skjuta allra bäst. Jag väljer att inte lyssna mer när de börjar gå in på detaljer. 

Jag tar små, små tuggor av maten. Emilio tittar på mig, han verkar störa sig på att jag inte äter. Perfekt, precis den reaktionen jag är ute efter. Jag vill störa och påverka honom. När jag bara ätit hälften av min mat hör jag en suck som lämnar Marcos mun. Jag skannar deras tallrikar, de är redan tomma. 

- Får vi gå ifrån boss? Frågar Alba. 

Emilio nickar. Stolarna dras snabbt ut vilket sedan gör att jag lämnas ensam med Emilio. Att vara själv med honom kanske inte riktigt var planen. Han tittar ner på mig.