Only mine

Part 17

Mina ögon fylls med tårar. En tår lämnar långsamt mitt öga och faller ner mot marken. Alla tittar nervöst runt omkring sig, alla förutom Andre och Emilio som är stone cold. Jag tittar hopplöst på Emilio, vilket gör att han tillsist säger något.

- Hon är trygg nu, säger han kallt.

Hur ska jag tolka det? Nu, var hon inte trygg innan? Jag skulle så gärna vilja träffa henne, få slänga mig i hennes famn och förklara för henne hur mycket jag älskar henne och såklart se hur det är med henne. Min mamma är den personen jag älskar allra mest i världen. Hon är en stark kvinna som tog hand om mig själv utan pappan som aldrig funnits med i bilden. Att helt plötsligt förlora all kontakt med henne gör mig inte alls gott. 

- Kan jag få träffa henne? Frågar jag.

Alba tittar förvånat upp på mig och sedan bort mot Emilio. De har en konversation genom blickarna de skänker varandra, jag förstår inte. Men jag tittar hoppfullt på dem båda. 

- Nej. Jag tror inte du hade klarat det Sophie, säger Emilio.

Ursäkta, varför ska de alltid underprestera mig? Jag är starkare rent psykiskt än vad de tror. Att jag ens står på mina ben idag efter spenderat så pass mycket tid med dem tycker jag är ett bevis på att mitt psyke är starkt. Jag måste få träffa min mamma särskilt om hon är skadad. 

- Förlåt men jo. Jag hade klarat det, snällanån om jag klarar av att bo med er klarar jag nog det, säger jag.

Emilio skakar på huvudet. Han tittar upp på mig och jag ger honom den självsäkraste blicken jag har. Jag kämpar för att se riktigt stark ut, inte visa hur svag jag egentligen känner mig. Tillsist säger han orden som gör mig överlycklig.

- Du kan få träffa henne men du ska ha jävligt klart för dig att det är EN träff. Du ska med oss hem sen! Detta är ditt hem nu la ragazza och jag bestämmer, säger han hårt mot mig.

Jag bryr mig inte alls om vad han säger så länge jag får träffa min mamma är jag nöjd, väldigt nöjd.

- När? Frågar jag kort.

- Imorgon, svarar Emilio lika kort.

Han lämnar bordet tillsammans med Andre. Franco och Alba beger sig även. Nu är det bara jag och Marco kvar.

- Det var inte likt Emilio ska du veta. Du borde känna dig jävligt speciell för han ändrar aldrig sig, säger Marco samtidigt som han reser sig.

Jag känner mig däremot inte ett dugg speciell. Det ska vara en självklarhet att jag ska få träffa min mamma. Men överlycklig är jag. Äntligen ska jag få krama och få prata med min mamma igen efter så många dager, veckor. Lyckan i min kropp går inte att ta ifrån mig. Lyckan lyckas ta bort ångesten jag känner för allt omkring min senaste rymning. Mitt liv fylls med hopp och lycka igen. 

_ 

Dagen har gått ut på en fruktansvärd väntan. Kvällen är iallafall nod och jag sitter i min säng med en bok i handen bara för att fördriva tid. Dörren till mitt rum öppnas och Emilio stiger in. Han går mot min säng utan att säga ett ord. Han sätter sig i änden på sängen, nere vid mina kalla fötter. 

- Hee-ej, säger jag fundersamt och nervöst.  

- Om du hade varit en annan person hade jag straffat dig, hårt, säger han kallt. 

Jag tittar upp mot honom förvånad över hans påstående. Vart vill han komma med detta? 

- Du glömmer nämligen det ibland, du glömmer vad jag är kapabel till.