Secrets

(18) Can we talk?

🙆Melanies perspektiv🙆

~Nästa dag~
Klockan tickade långsamt fram. Det var knäppt tyst i klassrummet. Vi har svenska och de är lika trist som matte...
Dessutom sitter jag med Stefanie...

"Berätta ingeting" viskar en ljus röst och jag ser mig förskräckt omkring. Vem sa de?!
Jag låter blicken vandra igenom klassrummet. När jag når Cameron höjer han frågande ögonbrynet och jag vänder mig fram igen.
När klockan äntligen ringer ut så bokstavligen rusar vi ner till matsalen. Vi hade gympa som första lektion och efter de hade vi spanska.
"Jag är vrål hungrig" säger Vanessa när vi blir stående i kön in.
"Samma här" fyller Cameron och jag i medan Emily och Nash nickar.
"Jag tänkte plugga sen i biblioteket någon som vill med?" Frågar Emily.
"Nah..." Säger Cameron och Vanessa nickar instämmande.
"Jag kan följa med" ler Nash och Emily skiner upp.
"Kan du Mel?" Frågar hon fortfarande leende.
"Jag tror de" svarar jag och hon nickar.
Vi kommer in i salen och slår oss ner.
Jag ser misstänksamt på min tallrik och Vanessa skrattar lite.
"Den bits inte vet du"
"Nej de vet jag" svarar jag och slutar glo på bordet "De är bara så att när jag kollar händer inget men när-" säger jag och ser ner på bordet så står maten framme "jag inte kollar kommer den..."
"Bättre lycka nästa gång" flinar Cameron "skickar du skålen?" Frågar han sen och jag räcker över honom skålen.
"Ursäkta mig Miss, men jag måste tyvärr prata med dig" säger en artig röst och jag vänder mig om och möter en äldre man i svart kostym och bakom honom står Charlie. Vadå tyvärr? Alla äskar ju att prata med mig!
"Okej?" Frågar jag och han harklar sig.
"Mitt namn är Tom och jag kommer från-" han ser ogillande på dom andra som lyssnar nyfiket. "Vi kanske kan prata i enrum?"
Charlie nickar och jag blir tvungen att lämna maten.
Allas blickar är vända mot oss när vi går ut ur matsalen.
Vi går genom många trapper och korridorer och mina ben som fortfarande är ömma sen igår och idag ber mig om nåd...
Tillslut verkar vi nå målet och jag blir in föst på ett väldigt kontor i ett torn. Bokhyllor täcker väggarna och en stege sitter på det mörka träet. Ett stort skrivbord i matchande trä är i mitten och möbler i samma färg är utspritt i rummet.
Vi slår oss ner vid ett mindre bord med tre mörkröda stolar/fortöljer* (A/N stav?!)
En te kana med tre koppar 'poffar' fram på det lilla bordet och jag blir erbjuden en mig som jag tar emot med glädje. Jag har ju fortfarande inte ätit något sen frukost.
"Jag vill diskutera med dig om Cole" säger Tom och jag sväljer hårt ner teet jag hade i munnen.
"Vad vill du veta?" Frågar jag ställt och han sätter sig bekvämt i stolen och Charlie iakttar mig.
"Vad hände på dagen du rymde?" Säger han och lägger i en socker bit i teet och rör runt med en sked. Är de det här rösten mena med att inte berätta?
"Som jag sagt tidigare. Jag smet ut från staden och mötte honom i huset och han sprang därifrån" berättar jag och utesluter de där med staven som tvinga ut honom ur huset.
"Inget mer?" Frågar han tvivlande.
"Inget mer" upprepar jag och Toms och Charlies blickar genomborrar mig.
"För jag tror du inte berättar något" säger Tom och lutar sig framåt.

"Säg inget" upprepar rösten och jag ser mig om. Jag ser igen den här gången och dom andra två ser sig också omkring när jag gör de.
"Vad är de Melanie?" Frågar Charlie.

"Säg inget" mumlar rösten för tredje gången.

"De är inget" säger jag och tar en till klunk av teet för att undvika deras blickar. Eller inte se dom iallafall.
När jag tar ner koppen så sitter dom framåtlutade och bokstavligen glor på mig.
Jag försöker stirra tillbaka men de är två mot en...
Efter säkert en kvart om inte mer med bara blickar så harklar sig Tom.
"Så du säger att du berättat allt?" Frågar han och jag ställer frustrerat ner den tomma koppen på bordet.
"Ja, kan jag gå?" Frågar jag låses på dörren lite längre bort klickar till.
Låste precis någon/något dörren?!
Något sticker plötsligt till i armen och jag flämtar till och vänder mig till Charlie som har satt en spruta i min arm.
Jag försöker dra bort den men Tom stoppar min hand och jag känner mig plötligt slapp.
"Är du säker på att du har berättat allt för oss?" Upprepar han.

"Berätta inte!" Skriker rösten och jag nickar åt hans fråga utan att handla själv.
"En kallblodig skulle aldrig springa iväg från ett säkert byte" säger Charlie bestämt och jag kan knappt röra mig.
Lamporna börjar plötsligt blinka och bokhyllor börjar skaka.
"Vad är det som händer Charlie?" Frågar Tom argt.
"Jag vet inte!" Tjuter Charlie och släpper mig när en av bokhyllorna faller i golvet och böcker far åt alla håll.
Min arm är som tur inte under den nu trasiga bokhyllan.
Kopparna på bordet framför mig "exploderar och jag får tillbaka min rörlighet och håller skyddande upp dom för mitt ansikte.
Fler bokhyllor faller till marken och jag hoppar undan en.

"Förlåt Melanie" säger rösten och jag känner plötsligt igen rösten! De är kvinnan i spegeln! Hon sa jag visste vem hon va... Hmm... Men kom igen Melanie använd dom få hjärncellerna som faktiskt fungerar!
Vänta, Ja!
"Sluta Phoebe" skriker jag men böckerna far fortfarande runt i rummet.
Någon griper tag i min arm och sliter mig bak i rummet och jag greppar min väska som står på golvet.

Charlie slänger igen dörren när vi alla tre kommit ut.
Det far fortfarande saker runt på kontoret. De låter som han nästan har en tornado i rummet.
Han och Tom borstar bort damm från sina kostymer och jag himlar med ögonen.
"Vi är inte klara med det här samtalet än Melanie" säger Tom snart och rycker tag i min hand men släpper den lika snabbt med ett vässande ljud.
Jag vände mig om med bestämda steg och går. Jag bryr mig inte om konsekvenserna...

👥Tredje person👥

Melanies steg försvinner och Tom håller om sin nu brända hand.
"Jag sa ju att du inte skulle få ut något av de här" muttrar Charlie surt. Tanken av att hela hans kontor antagligen är upp och ner retar upp honom.
"Hon döljer något" morrar Tom minst lika argt och han tar up en av symbol stavarna och ritar en snabb teckning på handen och blåsorna och den röda färgen försvinner.
"Hon är en överlevande Tom. Hon gör allt för att rädda sitt egna skin men hon är inte den enda som kan spela det spelet" mumlar Charlie.
"Va?" Frågar Tom och Charlie harklar sig.
"Inget, ska du åka tillbaka till departement nu eller senare?"
Tom kollar på sin klocka som sitter på handleden.
"Jag åker om 5 minuter. Men de är inte sista gången ni ser mig, Sir" svarar han och drar över ärmen för klockan igen som ser ut att kostat några tusenlappar.
Charlie nickar som svar och ett högt brak hörs från kontoret innan allt blir tyst...

---------------

🙏Kapitel 18 everybody🙏

Tack så hemsk mycket för alla röster ❤️ Jag kan knappt beskriva hur glad jag!

💛Glöm inte att kommentera och rösta💙

💙Hoppas ni gillar kapitlet💛