Secrets

(36) And now what?

🙆🏼Melanies POV🙆🏼

En boll kommer plötsligt flygande och jag duckar snabbt. Men istället kommer en ny boll som träffar mig i magen. Luften går ur mig och jag lägger beskyddande armarna runt min ömmande mage. Varför måste bollen alltid träffa mig i magen eller i huvudet?! Finns det någon inbyggd magnet eller vad?
"Du är ute Melanie!" Ropar Ben och jag svär tyst för mig själv innan jag halv joggar över till läktarn där alla sitter som redan åkt ur den här fruktansvärda leken. Eller alla och alla... Den är tom... Jag tänker bara säga sju ord; Melanie + spökboll = ingen bra kombo.

Jag sätter mig ner på en av stolarna. Lagom långt bort från Ben som redan i början av lektionen gjorde en ansats att försöka prata med mig men jag är inte intresserad. För det enda jag kommer få höra är att 'allt kommer bli bra' och 'det är inget att oroa sig för'. Skitsnack... För jag är inlåst i en skola som undervisar magi i en värld där jag är jagad av någon vampyr som har i mål att döda mig... Vilket underbart liv man har... Märk sarkasmen...

~

"Melanie jag vill pratat med dig!" Beordrar Ben och jag suckar dovt. Jag vänder mig om mot resten och går igenom truppen med elever som är på väg till omklädningsrummen.
"Vi väntar på vårt rum" säger Vanessa när hon går förbi mig och jag nickar lätt.

"Vad?" Frågar jag spänt när vi satt oss vid vad jag antar är hans kontor.
"Me-" börjar han med en mjuk och knäpper händerna bakom huvudet och lutar sig bakåt i stolen.
"Ifall du tänker prata bebisspråket med mig kan jag redan gå nu" snäser jag rått och han höjer förvånat ena ögonbrynet.
"Du vet inte ens vad jag tänkte säga" hans röst är sträng men jag himlar irriterat med ögonen.
"Din röst avslöja det..." Muttrar jag.
Det går några minuter innan Ben öppnar munnen för att prata.

Helst av allt skulle jag bara vilja gå. Gå ut från den här skolan, ut från den här 'världen'. Komma tillbaka till Ellie och Gustav som förmodligen tror jag är död. Jag försvann i början av sommaren och nu börjar vintern komma på ingång. Jag har varit borta i ett halvår... Och vad har jag upplevt då? Jo först fick jag en kniv i magen sen en spruta i armen. Jag har hamnat i visioner om både det ena och det andra. Jag har nästan blivit dödad av Cole som sen inte alls visade vara han. Istället hamna jag i någon koma sorts och när jag vakna upp så blev jag förgiftad av Dylan så han helt plötsligt blev en drömprins som sedan krossa det sista jag hade att leva för. Det har hänt mer på dom här månaderna i hela mitt liv...
Wow... Mitt liv skulle höra hemma i någon dålig drama serie...

"Du kanske tycker vi gör allt det här bara för att jävlas med dig men det är tvärt om... Jag vet att vi lova dig att du skulle få komma och besöka dina 'föräldrar' men det är inte säkert där längre-" börjar han och jag höjer utmanande ögonbrynen.
"Verkligen? Varför har det inte stått ett ord om det i tidningarna då?"
"För att inte få dig att helt och hållet gå in i väggen" hans granskande blick bränner mig och jag biter ihop käken.
"Så det har jag inte redan gjort?" Jag ser upp på honom. Han öppnar och stänger munnen som en fisk på torra land. Jag tar det som ett tecken att han inte tänker säga något mer.

Jag reser mig upp och går mot dörren utan att säga ett ord till. Med handen på dörren harklar sig Ben.
"Du får inte följa med på resan till Summerhills i helgen. Charlie har gett ut order om det för att undvika vad du gjorde i somras" säger Ben och jag sliter ilsket upp dörren och slänger igen den efter mig.
Upprepa vad jag gjorde i somras. Minns dom inte varför jag gjorde som jag gjorde i somras?! Jag rymde för att Cole hotade om att mörda min familj. Och nu (om han tala sanning, vilket jag märkt nästan ingen gör nu för tiden) så ska alla där hemma sväva i fara och vems fel är det? Jo mitt! För en gångs skull håller jag faktiskt med Cole om att jag skulle vara bättre som död...

🙅🏽Vanessas POV🙅🏽
"Äntligen!" Utropar jag glatt medan jag scannar igenom pappret.
"Vilken dag?" Frågar Emily glatt och försöker se mig över axeln. Vilket hon inte verkar lyckas med. Hon är ett huvud kortare än mig.
"Lördag i övermorgon alltså" säger jag "Bussarna avgår klockan 09.30"
Fler elever kommer och knuffar sig sig fram för att läsa och jag backar undan eftersom jag vet informationen.
"Vilka affärer ska vi in på?" Frågar Emily, hon bokstavligen sprudlar av energi nu.
"Vi måste in på Mr & Mrs candyshop" säger jag och hon nickar instämmande.
"Glöm inte caféet 'Golden bravery'" säger hon och jag skrattar hjärtligt. Hur skulle jag kunna glömma den byggnaden. Summerhills är gammal. En av dom första städerna i den här världen och den har en mysig aura med dom gamla husen och affärerna. Caféet som Emily påpeka är ett vandrar hen också men dom serverar dom bästa varma dryckerna jag någonsin smakat.

Vi förutsätter att diskuterar butiker som vi ska besöka och butiker vi aldrig någonsin tänker sätta våra fötter i igen medan vi är på väg till mitt och Melanies rum.

Några minuter senare när vi kommit in på mitt och Melanies rum slås dörren upp och tröjan jag hängt upp åker ner på golvet.
"Hej" säger jag glatt då Melanie kommer in. Hennes ansikte är gömt bakom håret som växt sig några centimeter sen hon kom hit. Hon går raka vägen fram till sin säng där hon fumlar upp en bok. Hon ignorerar oss totalt och när hon sträcker sig efter något på nattduksbordet råkar hon puta ner sitt foto med sina föräldrar i golvet. Det kraschar till och Emily gör en ansats att resa sig upp för att hjälpa henne men jag tar tag i hennes arm och drar henne tillbaka. Hon vänder sig förvånat på mig och jag mimar 'låt henne vara'.

Melanie tar upp ramen igen, ser på den innan hon ställer tillbaka den, bortvänd från oss. Sen går hon igen med boken tryckt mot bröstet.

----------------------------------------------

Usch gillade inte det kapitlet en smula, usch...
Men det måste komma ett tråkigt kapitel någon gång med en resumé om allt 😔

❤️Hoppas ändå att ni gillade det fastän det dröjde så länge❤️