Secrets

(13) Thinking out loud

🎶Lyssna på Ed Sheeran Thinking out loud 🎶

~ nästa dag, lördag ~

🙆Melanies perspektiv🙆
"Vad ska du ha med dig?" Frågar Vanessa som står böjd över sin byrå och kastar ut kläder på sängen.
"Jag har inget att ta med mig för allt är kvar i huset" säger jag.
"Jaha..." Mumlar Vanessa och fortsätter kasta ut kläder.
"Prova den här" hon kastar till mig ett rött linne med vita prickar och ett par shorts.
"Var är axelbanden?" Frågar jag och håller upp linnet. Vanessa vänder sig om och börjar skratta.
"Dom finns inte! Prova!" Fnissar hon och jag viftar med handen och hon vänder sig om.
Jag tar på den och slänger den vita skjortan till uniformen på min säng.
"Du kan kolla" säger jag och drar upp linnet.
"Den åker ner" gnyr jag och drar i den.
"Nej då! Den sitter bra på dig! Ta på shortsen också och den här" hon tar fram en vit hat med ett svart bälte runt.
Jag gör som hon säger och hon applåderar.
"Du är ju lika snygg som mig!" Säger hon stolt och jag börjar gapskratta.
Hon kastar till mig ett par sandaler innan hon börjar trycka ner alla kläder i resväskan.
"De där kommer inte funka" flinar jag och hon suckar.
"Allt går om man bara vill" säger hon och med ett klick lyckas hon låsa väskan.
"Halleluja!"
-

(A/N: dom har packat klart och står utanför skolan och väntar på att gå på bussarna som åker till staden. Det tar ungefär 3 timmar. Någras föräldrar hämtat sina barn med bil)

-
"Kommer inte bussen snart?" Mumlar jag och huttrar till. Det är varmt men vi är i skuggan.
"Om ca.10 minuter" konstaterar Emily efter hon kollat sin klocka på armen.
Jag drar upp linnet för tusende gången. Det är ett snyggt linne men irriterande.
"Sluta dra i den!" Fnissar Vanessa.
"Men det åker bara ner" klagar jag.
"Det gör la inget att visa lite hud" retas Vanessa och vickar på ögonbrynen och jag rodnar grovt.
'Sista dagen, jag väntar' säger plötsligt en kall röst och jag snurrar runt och ser mig omkring.
"Vad är det Mel?" Frågar Cameron och jag ler nervöst.
"Inget, tyckte bara någon sa mitt namn"
"Okej?..." Säger han och en bil kör in på vägen.
En svart, blank BMW med tonade rutor. Den stannar några meter ifrån oss och jag blir lätt knuffad åt sidan och en kille med svart hår går förbi med en väska i handen. Han kliver in i bilen och ser på mig med en blick jag inte kan tyda.
Bilen gasar iväg och grus skvätter på oss.
"Vem var de?" Frågar jag surt och borstar bort sten och sand från benen.
"Dylan" säger Nash minst lika irriterat "Ännu en av Vanessas crush" fortsätter han och nu är det Vanessas tur att rodna.
"Oh" flinar jag retsamt och vickar på ögonbrynen.
Vanessa begraver ansiktet i händerna.

Bussar börjar köra in på vägen och lastar på elever.

Cameron tar min hand och drar bort mig till bussen som kört in sist. Vanessa, Nash och Emily rusar efter.
Väskorna dunkar i marken och det blir glesare med elever på marken.

Cameron och jag sätter oss i bussen som är mindre än dom första. Emily och Nash sätter sig framför oss och Vanessa sätter sig bredvid oss.
"Varför just den här bussen?" Frågar jag och inser att Cameron fortfarande håller min hand.
"Vi åker alltid den här bussen" flinar Cameron som upptäckt att jag har upptäckt att vi fortfarande håller hand.
"Okej" säger jag och vi släpper försiktigt varandras händer.
"Orka sitta i en buss i tre timmar" suckar Vanessa och slänger huvudet bakåt i sättet.
"Hur kan de bli fullt i dom andra bussarna?! Va?!" Säger en arg röst.
"Många elever kanske?" Svarar en annan röst.
"Jag bryr mig inte! Vet dom inte vem jag är?!" Fortsätter rösten lika argt och jag biter mig hårt i tungan när jag fattar att det är Stephanie...

👦Camerons perspektiv👦

Det smärtar att säga det men Vanessa har rätt. Att sitta i en buss i tre timmar med några tjejer som bara har i ordförråd elaka saker är döden...
Iför sig är det bara en kvart kvar av färden, så tortyren är över snart...
Jag lutar huvudet bakåt och ser upp i taket där två flugor surrar omkring. Plötsligt känner jag en tyngd på axeln och när jag kollar så har Melanie somnat.
"Vad gulligt!" Viskar Vanessa och börjar rota i sin väska och går fram en kamera.
"Smile" flinar hon och flyttar sig fram för en bra vinkel och knäpper av ett foto.
"Har hon somnat?" Frågar Emily och vänder sig om.
"Mhm" säger jag och Nash vänder sig också om.
"Ellie..." mumlar Melanie tyst.
"Vem är de?" Frågar Vanessa nyfiket.
"Kanske någon från den normala världen" fnyser Stephanie som sitter längst bak.
"Gustav..." fortsätter Melanie och hennes kropp spänns.
"Nu..."
"Vad drömmer hon om?" Frågar Vanessa och Emily harklar sig.
"Förmodligen sitt gamla hem"
"Cole..." viskar hon sen och jag stirrar på henne.
"Är du säker på de?" Frågar jag och Emily bitter sig nervöst i läppen.
"Hon kanske bara nämnde hans namn... Dom har ju en koppling" säger Nash frågande och Vanessa nickar snabbt.
Emily förblir tyst att verkar va i en djup tänk stund.
Bussen stannar plötsligt och Melanie vaknar till.
"Varför stirrar alla på mig?" Frågar hon med hes röst och drar upp linnet lite.
"Inget speciellt" ursäktar sig Emily och Nash samtidigt och ställer sig upp från sina platser.
"Du är sött när du sover" flinar jag och hon harklar sig.
"Jag vet jag är snygg 24/7" skämtar hon och jag skrattar.
Nash hade nog rätt, de var nog bara en tillfällighet att hans namn kom på tal.

🙋Emilys perspektiv🙋

Jag fick Nash att snabbare gå ut ur bussen och Stephanie höll på att tappa huvudet när hon inte fick komma ur först.
"Varför sån brådska!" Frågar Nash lite irriterat när vi kommit en bra bit från bussen.
"Jag tror inte det är någon tillfällighet, hon döljer något..." Säger jag samtidigt som dom tre andra kommer ut...

----------------------------------------------
😆4 8 3 reads & 6 röstningar😆

Har haft svårt att skriva den här veckan av personliga själ.

Hoppas ni gillade kapitlet fast det är kort och dåligt...

Har inte kollat igenom det så grundligt så det finns antagligen några stavfel och konstiga meningar 😒

💙Glöm inte att rösta o kommentera💙