Secrets

(44) Opps?

Melanies POV

Jag drar en hand genom mitt bruna hår och fingrarna trasslas in i en envis tova. En irriterad suck drar över mina läppar innan jag ger upp. Att släta ut mitt ovårdade hår är en kamp jag inte lär vinna utan schampo och balsam...

För stunden väntar jag på att bli utskriven från sjukstugan. Eftersom mina hostattacker märkbart avtog under natten ansåg sköterskan att det var okej om jag ville återvända till mitt rum. Vilket jag självklart ville.

"Så-" hon vänder sig om med ett milt leende på läpparna, "Jag hoppas att du sköter om dig nu Melanie för jag vill inte se dig här en gång till innan lovet, förstått?"

Jag nickar åt hennes stränga röst innan jag börjar gå mot dörren. Eller rättare sagt: mot friheten! Det pirrar nästan lite i magen att få gå ut igenom de mörka trädörrarna. Vintern har alltid varit min favorit årstid och det känns som om jag missat så mycket av att varit fast i sängen.

"Melanie." jag hinner precis lägga handen på dörren. Långsamt vänder jag på huvudet med ett oskyldigt leende.

"Ja?"

"Vid minsta tecken på hosta eller andra sjukligheter vill jag att du tar kontakt med mig igen"

"Jag trodde inte du ville se mig här igen innan lovet?" Flinar jag retsamt och jag tror mig se en skugga av ett leende fara över hennes ansikte. Hon skakar på huvudet.

"Gå innan jag ångrar mig, flicka..."

Jag slinker ut genom dörren och möts av en tom korridor. Med ett vagt minne hur vägen tillbaka till mitt rum är ger jag mig ut i en rask takt.

Luften är lite kylig och hårstråna på mina bara armar ställer sig upp.

"En värmepump här och där skulle ju inte skada någon" mumlar jag bistert och tar några steg nerför en trapp. Då har jag plötsligt fotsteg som ekar mellan väggarna i korridoren och de är inte mina.

"Enligt min mening, Dylan, så är det inte en bra ide" jag känner genast igen rösten, Charlie. Snabbt skyndar jag mig ljudlöst upp för trappstegen igen och in bakom en tjock pelare vid sidan av trappan. Jag hukar mig andlöst ner och kikar försiktigt igenom de smala gliporna i räcket.

Charlie dyker snart upp och han vaggar upp för trapporna likt en anka, Dylan går bredvid honom och kastar titt som tät blickar bakom ryggen. Paranoid?

"Och varför inte? Om attacken slår till skolan lockar man jägarna hitåt" frågar Dylan irriterat.

Jag rynkar på pannan. Attack mot skolan? Vad snackar dem om?

"Den skulle vara onödig. De flesta eleverna har hunnit åka ifrån skolan innan trupper hunnit färdigställas" Charlie gestikulerar menande med händerna och jag får en snabb överblick av hans svettiga armhålor då de passerar mig. Så trevligt...

"Om vi ska ha en chans att överraska bör vi slå till nu! Cole är bunden till Melanie och häxorna har brutit ner sköldarna, det är endast en tidsfråga innan någon märker något!" Dylans röst är bortom definitionen frustration och Charlie suckar dovt.

"Du förstår inte krig, du har ingen erfarenhet av strategier såsom din far har och den enda anledningen till att du ens vet det här är på grund av ditt efternamn" ryter Charlie och jag hoppar till.

"Pappa har lärt mig allt han kan Charles, så våga förolämpa mitt släkte igen och du hittas död..." Dylans röst dryper av gift innan han dramatiskt rusar iväg.

"Pojkspolning..." 'Charlie' försvinner och jag slår en hand för munnen. Vad i hela friden blev jag just vittne till?

~*~*~

Det blir ett kort kapitel idag på grund av ett kommande kursprov i fysik😅

Hoppas ni ändå tyckte om det, isåfall kan ni gärna lämna en liten kommentar eller röst❤️💛