Secrets

(25) In ten?

👤Okänds perspektiv👤

Dom levande ljusen kastar ett matt ljus över bordet där en vi lagt en karta.
"Här är vi nu" säger Caleb och pekar på en punkt några centimeter från den tjocka texten 'norra skogen'.
Jag nickar. Vi har vart fast i skogen i ungefär en månad nu och allt vi vill är att komma ut ur helvete skogen och in till vårt revir igen, där inga demoner spökar omkring... Jag kan ju va stolt och säga att uppdraget vi var skickade på gick upp i rök och Coles lakejer trängde in oss i norra skogen. Men blodsugarna underskattar vår sort...
"Ifall vi tar väggen förbi Cole kan vi fortfarande få tag på grejerna" säger Xander och låter fingret glida några centimetrar över kartan, dom andra hummar instämde och vänder sig mot mig.
"Visst, vad har vi att förlora?" Frågar jag bestämt. Minnena om vad vi hade att förlora flimrar förbi mina ögon och jag skakar lätt undan dom.
Dom jublar runt mig och jag låter ett självbelåtet flin dra över ansiktet innan jag går tillbaka till min bestämda ansiktsuttryck.
"Om tio dagar" avslutar jag och vinner några irriterade suckar.

~tio dagar senare~ (A/N: har just upptäckt knappen som ger annan stil på texten! Applåd för den dumma författaren! Aka mig)

🙆Melanies perspektiv🙆

Jag sitter ner och bröstkorgen höjer sig smärtsamt och tungt. Lungorna skriker efter luft men hur mycket jag än flämtar efter luft så ger det inget. Jag har inte heller orkat ställa mig upp och tårar bränner i ögonvrårna i frustation.
"De har börjat" informerar en sliskig röst mig och jag hör hans steg bakom mig. Jag gör inga försök att svara för jag är lite skraj för att jag ska svimma...
"Huh? Inget att komma med sötnos?" Hånar han och jag önskar honom vägen till helvetet...
"De är synd Melanie, du hade potential att faktisk ge mig en utmaning" suckar han sarkastiskt och två händer drar upp mig på fötter. Men jag faller till maken lika snabbt igen när han släpper mig.
"Patetisk, precis som din mamma. Hon överlevde knappt en dag. Din pappa däremot-" jag hoppar över ett ansträngt andetag och gör ett försök att ställa mig upp och göra honom illa (även om de är lönlöst)
"-De tog tre veckor innan vi fick ut informationen av honom. Tänk tre veckor av evig tortyr" skrattar han humorlöst och tårarna rinner ner för mina kinder.
"Monster" stammar/flämtar jag lågt.
"Vad sa du?" Fräser han och jag sväljer hårt innan jag upprepar mina ord högre.
"Det är bara förnamnet, sötnos" spottar han innan hans fotsteg försvinner och jag är återigen själv.
Så det är så jag ska dö? Fast i något helvete där jag inte ser ett skit?

👤Okänds perspektiv👤
Månen kastar ljus över marken och upp på stenväggen jag, Caleb, Xander och Luke.
"Redo?" Viskar jag och adrenalinet pumpar genom ådrorna och dom andra nickar upphetsat.
Vi börjar små jogga utmed stenväggen, fram till en stor träport. Bra försvar om man inte skulle planterat vinrankor som växer hela vägen upp till slutet på den tjocka stenväggen....
Smart Cole, väldigt smart...

Jag nickar åt dom andra och Luke börjar klättra upp medan vi andra håller utsikt efter vakterna aka demoner. Dom är dock inte så svåra att upptäcka i vanliga fall men så är inte fallet nu. På en halv kilometer kan du känna deras kyla och hur all glädje du känt sugs ut ur dig... Men som sagt det hjälper oss inte nu. Eftersom dom patrullerar skogsbrynet och runt fästningen.
Luke kommer helskinnad upp och gömmer sig i skuggan som stenarna kastar och håller utkik där uppe efter dom kallblodiga. En av dom skulle inte va en match för oss men ifall dom skulle hinna signalera att inkräktare kommit in skulle vi vara döda innan man hinner blinka...
Luke vinkar signalen emot oss och Caleb klättrar upp tät följd av Xander. Caleb når toppen utan problem och Luke hjälper honom över kanten precis i sista sekund när deras strålkastare drar ett stråk över toppen på slottets murar. Eller strålkastare, strålkastare... Den lyser knappt upp något alls men det är allt dom behöver för att upptäcka inkräktare på mils avstånd. Det enda negativa för dom med det är att varulvar har minst lika bra syn som dom.
Ett högt flämt får mig sen att sluta min vaksamma blick från skogsbrynet där jag spanar efter någon av dom där själlösa. Vänta lite, det finns två slag av dom tänker jag ironiskt sen.
Xander tappar taget med en hand när stjälken går av men han lyckas snabbt stabilisera upp sig med sina snabba reflexer och fortsätter sin färd uppåt. Jag andas tungt ut utan att fattat att jag hållit andan.
Sen är det min tur. Jag klättrar snabbt upp och undviker deras lysande ide till lampa.
(A/N: fatta ni?, lysande?! Haha! Nä... jag vet, sämsta skämtet någonsin)
När jag kommit över kanten och förenats med dom andra ser vi ner på innegården. Lampor är uppsatta och synen på scenen där nere för mig nästan att stöna ilsket för självklart ska varenda vakt som är där nere vara vaken. Dom har alltid varit ganska arroganta av sig och oftast så slumrar dom till när inget händer som intresserar dom. Endast när någon stackare kommit för nära slottet eller när Cole har stiftat nya regler... Jag tar ett djupt andetag och järn träffar mina luktceller och de får mig att äcklat rynka på näsan.