Secrets

(27) I miss u mom

🔝Lyssna på låten medan du läser (We're in heaven)🔝

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
Månljus lyser in från dom stora fönster och jag stirar deprimerat upp i taket där en spindel väver ett nytt nät.
Margot har redan gett mig något som ska göra det lättare att somna men det funkar inte...
Jag antar att det beror på boken. Cameron hjälpte mig att försöka hitta avsändaren men den personen verkar inte ens existera. Rektorn blev tillslut inblandad och han vill konfiskera boken för vidare undersökning. Svaret han fick var 'glöm de...'
Jag är nyfiken på vem som har haft den alla år men jag tänker inte lämna ifrån mig den.
Var har föresten min mobil tagit vägen? Hade jag inte den när Cole hjälpte mig att sätta kniven i magen på mig?
Jag suckar djupt. Jag hatar att va vaken på natten. Alla tankar bara svämmar Rut i huvudet och det får mig nästan att må illa.
Jag vet att jag klaga på att jag inte visste något om mitt tidigare liv men jämfört med den här skiten föredrog jag att vara lycklig ovetande. För sanningen gör ont, långt in i ryggraden till fingertopparna.
Jag vänder mig plötsligt och tar upp boken.
'16 januari 1979
Jag såg honom igen idag. Han log till och med mot mig! Det måste väll bestyrda något?
Eller han ler kanske åt alla...
Aja, jag och Tess var nere i stan igår och då köpte jag dig (min andra tog slut). Grejen är att han höll upp dörren åt mig! Jag såg upp i hans ögon och det kändes nästan som om jag smälte inombords!
Jag låter verkligen som en helt hjärndöd tjej dom bara ser honom och honom, inget annat. Det är som alla skriver i kärleksromaner, "man ser igen förutom han/hon".
Måste sluta nu, har ett prov i runor imorgon, jag vill inte få underkänt där tro mig Blake skulle aldrig att tveka att ge mig IG. Den *beep*...
Han kalla mig föresten patetisk idag eftersom jag inte kunde någon runa som frös dig i en stund...
Bye!'

Jag lägger ner boken och tårar kantar mina ögon. Hon hade också Blake, han verkade va lika vidrig mot mig som henne.
"Jag saknar dig" mumlar jag lågt och kramar boken mot mig. Det är det enda jag har kvar av henne.
Cole förstörde allt! Om inte han hade angripit torget hade jag haft en familj.

Ett skrik lämnar mina läppar och jag trycker händerna över huvudet när Hannas röst "life isn't fair" ekar genom rummet.

Tårar rinner hetsigt ner för ögonen och jag slår upp dom. Cole står framför mig och jag skriker bara högre och hans kropp försvinner dom ett dammoln.
Det är hans fel! Det är hans fel!
"Melanie" säger Margot och hon gripper tag i mina armar vilket får mig att kämpa hårdare för att komma ur sängen. Lakarna slingrar sig runt min kropp som ormar vars mål är att kväva mig.
"Det är hans fel!" Tjuter jag gällt och hon ser förskräckt på mig.
Hon tar upp en liten sten från en av hennes fickor vilket ger mig chansen att undkomma henne och ormsägen.
"Ben" mumlar hon och tar försiktigt tag om min handled och jag skriker och slår vilt med händerna för att få henne att släppa mig.
"Hjälp!" Min röst skär sig och den blir grötig "Ellie! Gustav!" Samtidigt som jag ställer mig upp och ramlar när täcket trasslar sig om mina fötter.
"Melanie, de är okej. Du måste lugna ner dig" säger Margot lugnt och sakta när jag ställer mig upp och backar undan från henne.
Hon tar några steg närmare mig och sträcker ut sin hand.
"Rör mig inte! Ellie! Gustav!" Flämtar jag och backar skakande bort från henne.
'Life isn't fair, life isn't fair' ekar i mitt huvud och jag faller ner på knä gråtande.
"Mamma!" Dörren slås upp och Ben kommer in rusande tät följd av några andra lärare.
Jag ser på dom och Coles siluett kommer upp igen och ett blod isande illvrål slipper ut mina läppar silhuetten försvinner.
"Melanie" säger Ben mjukt och går försiktigt fram mot mig innan han skiftas till Cole.
Ett belåtet leende är lagt på Coles ansikte och blod fläckar är på hans tröja och även på ansiktet.
"Hon gjorde inget, Melanie. Hon var så svag" skrattar han hånande och jag stirrar på honom med förakt.
"Du döda dom!" Väser jag och slår till Cole hårt i bröstet och springer runt honom för att komma ut genom dörren där ljuset flödar ifrån. Det är becksvart omkring mig och händer sträcks efter mig men jag undviker dom.
När jag äntligen när dörren slås den igen och Coles höga skratt ekar i mörket.
"Du skulle dött som alla andra! Precis som din mamma, pappa, vänner och släktingar! Visste du de Melanie? Att du hade far- och morföräldrar?"
Jag faller ihop igen och Hannas röst hörs igen.

'Life isn't fair...'

Sedan blir allt svart...

----------------------------------------------

Okej de kanske inte blev jätte känslomässigt... Men eftersom jag är den personen som grinar när jag kollar på tv och någon också gråter! 😁

En gång Zappa jag mellan kanalerna och fastan på ett program som hette 'dom sista rösterna från första världskriget' och en av före detta soldaterna började gråta åt minnena och då grät jag oxå för att han var ledsen😭
(Hehe ni skulle sett mig när jag såg för eller senare exploderar jag😥💧)

❤️Hoppas ni gillade det iallafall❤️

💛Glöm inte att kommentera och rösta💛