Secrets

(40) Three very simple rules

Melanies POV

Det är kallt... Nej varmt... Jag fryser... Nej jag svettas? Varför fryser jag? Jag menar svettas! Eller nej, jag fryser...

Jag öppnar långsamt ögonen och det vita ljuset förblindar mig. Jag kniper ihop ögonen igen då en hostattack attackerar mina lungor. Ansträngda hostningar lämnar min läppar och jag slår över på sidan då något varmt åker upp igenom min hals.

Jag hulkar trött och det varma lämnar mina läppar och kyla ersätter det. Jag huttrar till innan det känns som någon sätter min kropp i brand.
Jag skriker rakt ut i smärta men blir avbruten då min hals blir torr som sandpapper. Jag trycker skakande handen över halsen och öppnar försiktigt ögonen. Missfärgad snö möter mina ögon och dom tåras när det sticker i dom.

Jag måste upp, jag måste härifrån...

Med hjärtat i halsgropen reser jag mig skakande upp. En ny hostattack får mig att falla omkull och jag landar med en duns i den snöbeklädda marken. Lungorna bränner och jag skippar efter luft. Jag rullar över på rygg istället och jag fäster mina tårögda ögon på min röda hand som ligger utslängd bredvid mig. Snön omkring den smälter. Jag drar oförstående ihop ögonbrynen innan min rygg kröker sig och jag drar upp den i luften. Huvudet är tryckt mot marken och håret klistrat sig i nacken. Både från svett och smält snö.
Ett smärtsamt stön rymmer från mina läppar då jag faller till marken igen.

Varför är jag här? Var är jag ens? Jag stänger ögonen och försöker att andas normalt. Mitt huvud är helt svart. Det enda jag kommer ihåg är när Cameron satt över mig med min hand på hans kind.

Cameron... Jag måste till honom nu...

Ännu en gång försöker jag ställa mig upp. Benen svajar ostadigt under mig och jag darrar i hela kroppen av kyla och utmattning. Snö faller fortfarande och det är ljust som på solen.
Jag klarar det här... Jag drar in ett djupt andetag. Men istället för att syre når lungorna är det något annat som bränner som en eld i bröstet istället. Jag trycker händerna över bröstet och tårar faller från ögonen då jag öppnar munnen för att stuka ut i smärta. Ändå lämnar inte ett ljud mina läppar.

För att inte ramla igen sätter jag mig frivilligt ner på knä med ena handen tryckt i marken för att stabilisera mig.
"Cameron..." Namnet kommer ut som ett kvidande och jag hostar efter luft. Än en gång kommer en my omgång maginnehåll upp och jag torkar bort de sista med ens handen.

Sedan ställer jag mig upp igen. Jag lägger händerna på stenväggen för att hålla mig på fötterna och tar sedan en steg framåt. Musklerna skriker av ansträngningen och jag gråter tyst.

Det gör så ont...

Som i något otroligt mirakel når jag till korridoren igen. Värmen som slår mot mig när jag använder mina sista krafter att knuffa upp dörren förlamar mig nästan. Benen under mig ger upp och jag störtar mot golvet.
Ett hest andetag rymmer från mina läppar och jag ser mig hjälplöst omkring.

Jag behöver hjälp nu... Någon måste komma nu...

Det finns ingen chans i världen att jag kan ställa mig upp igen. Kraften jag hade förut är som bortblåst och jag kvider tyst då det bränner till i bröstet.

Jag kommer dö här... Jag kommer dö här...

~

Jag sätter mig käpprakt upp. Hjärtat bultar hårt i bröstet och jag ser mig skräckslaget omkring.

Bröstet är inte i brand längre och ögonen tåras inte. Däremot känns min kropp tung. Som om någon lagt en tyngd över mig.

Jag sitter på en äng. Bakom mig står en stor ek och stammen är så tjock att jag antagligen inte skulle kunna nå mina armar ifall jag skulle försöka krama den.