Secrets

(38) Its not what it looks like!

🙆🏼Melanies POV🙆🏼

"Melanie... Melanie!"
"Vad!" Tjuter jag tillslut och drar räcket tätare omkring kroppen. Varför måste hon väcka mig?! Det är ju lördag för gudsskull! Det betyder faktiskt sovmorgon!
"Jag åker nu, syns senare" jag öppnar trött ögonen för att se Vanessa stå med handen på dörrknoppen. Hon har en tjock vinterjacka och en väska på ryggen. Håret är flätat i en enkel fläta som ligger utmed ryggen.
"Gör så" mumlar jag innan jag gosar ner huvudet i kudden igen.
Dörren öppnas och stängs och jag andas mjukt ut. Jag älskar att sova...

~

"Melanie? Är du där inne?" Någon bultar på dörren och jag morrar surt. Vad är det med alla att väcka mig från min skönhetssömn?

Jag ställer mig upp och lite vingligt och snubblar fram till dörren och öppnar den. Utanför står Cameron iförd mjukisbyxor och en vit T-shirt.
"Aa?" Frågar jag sömndrucket och drar ner shortsen lite som kanske är lite väll korta nu när han är här.
"Din bok, du glömde den i korridoren" han håller fram boken och jag tar emot den med ett trött men tacksamt leende.
"Tack" jag vänder min blick från boken mot honom igen. Hans blick är varm och jag drar en slinga med hår från mitt ansikte. Mitt hår! Det måste se ut som ett fågelbo!
"Och... Umm- så undra jag om du ville kolla på en film?" Han ser lite obekväm ut men jag Skinner upp som en sol. Det verkar lugna honom lite.
"Vist. Ge mig en minut bara att byta om så kommer jag. Vänta här" jag stänger dörren igen innan jag rusar fram till byrån.

Där gräver jag fram ett par grå mjukisbyxor och ett vitt linne. Jag byter om och kammar igenom håret innan jag går ut genom dörren för att möta Cameron.
"Vad ska vi se för film?" Frågar jag och stänger dörren.

~ tre timmar senare ~

Vanessas POV
"Är du seriös nu?" Väser jag ilsket och trycker luren hårdare mot örat. Ljudnivån utanför telefonkiosken är hög och det blir inte bättre av att Emily står utanför och ritar figurer på glaset.
"Sen när började du bry dig?" Fnyser rösten tillbaka och jag vänder mig ifrån Emily för att undvika att visa min förbannade minn.
"Sen jag lärde känna henne! Hon har redan varit deprimerad så det räcker! Finns det inget annat sätt!"
"Är du klar snart?" Emily bankar på fönstret och jag snurrar runt med fingret pressad över läpparna.
Tydligen ser hon min minn som det roligare idag för hon trillar omkull med händerna pressade mot magen. Hon låter som en skata...

Jag vänder mig om igen och hoppas på att han inte hör hennes skratt.
"Är det inte det vi ska? Bryta ner henne i bitar? Förgöra henne? Jag tror du börjar tappa modet Vanessa... Kanske är det dags att slå ut bonden?" Han röst är kall och jag spärrar upp ögonen.
"Du skulle inte..." Mumlar jag och spannar över torget. Mina ögon landar direkt på en kille som står lutad mot en av butikerna. Armarna krossade och ögonen fästa på mig. Jag suckar hopplöst och en klump bildas i halsen.
"Visst" andas jag skakigt ut och rösten skrockar mörkt.
"Jag visste att du skulle ändra dig Vanessa" han låter nöjd och jag lägger på. Händerna skakar och min shoppingglädje är som bort blåst.

Jag kliver ur boxen. Men ögonen riktade mot butiken där killen förut stod är det tomt och jag andas ut. Ett moln bildas framför min mun.
"Vanessa?" Frågar Emily oroat och jag vänder mig om till henne. Hennes ögonbryn är höjda och hon gör en ansats för att gå närmare mig.
"Nej!" Jag håller upp händerna framför mig. Mina blanka ögon översvämmas av tårar och nästa sekund slår jag handen för munnen. Ändå slipper ett plågat skrik ut från mina lögnaktiga läppar.
"Vad är det?" Hon omfamnar mig men jag snyftar bara ännu högre. Vad skulle hon tycka om mig om hon fick veta vad jag vet? Vad jag är med på.
Jag förtjänar inte hennes vänskap!
"Min mormor- hon... Hon är sjuk" ljuger jag snörvlande.
"Vad har hänt? Frågar en välbekant röst och jag ser snabbt upp för att möta Mabel och hennes vän Penelope stå med oroade blickar framför oss. Båda håller kassar i händerna.

Jag gråter högre för precis som med Emily förtjänar jag inte deras vänskap.
Jag förtjänar ingenting i livet! Inte med vad jag kommer göra. Inte med vad jag vet som kommer hända...

~

Melanies POV
"Men nej sluta!" Snyftar jag och trycker Camerons kudde hårdare mot bröstet med blicken fäst på tv:n. Det får inte sluta så! Det får bara inte sluta så!
Cameron skrattar bredvid mig och är inte alls fångad av filmen gripande scen.
Vi kollar på natt på museet 3 och just nu tar han nattvakten farväl av apan.
"Nej!" Jag begraver hulkande ansiktet i kudden när den lilla apan ändrar sig när han ska få slå honom en sista gång och ger honom en liten puss på läpparna.
"Det är bara en film Melanie" säger Cameron och försöker sätta plåster över sitt hysteriska skrattanfall.
"Med känslor!" Lägger jag till och tar bort ansiktet från hans nu blöta kudde.
"Jag tror den här är din" jag torkar bort tårarna med baksidan av handen och håller fram kudden åt Cameron. Han ser på mig och brister ut i skratt igen.
"Skratta inte! Bara för jag har en själ och vågar vissa känslor!" Tjuter jag och han faller bakåt i sängen skrattande.
Jag tar kudden och slår till honom i ansiktet. Men istället för att få honom att sluta skratta så skrattar han bara ännu ner hysteriskt.

Jag vänder mig helt och hållet om i sängen och slår kudden återigen på honom. Fast den här gången riktar jag in mig på magen.
Ett flin sprider sig över hans ansikte och det sista jag hinner tänka är "Ajdå..." Innan jag finner mig själv nedtryckt i sängen med Cameron över mig. Hans ben är placerade på varsin sida av mina höfter och trycker på så sätt ner mig.
Jag ser upp i hans bruna ögon och han ler mjukt. Jag frigör en av mina händer från hans och rör försiktigt vid hans kind. Huden är varm och han litar sig närmare mig. Ögonen fästa i mina.
Precis innan hans läppar snuddar mina slås dörren upp.
"Jag är till- Oh!" Jag kastar huvudet mot dörren där en väldigt förvånad Nash står med kassar i olika former och färger står. Förvåningen lyser i hans ögon och Cameron glider kvickt av mig med blåsande kinder. Själv sätter mig snabbt upp och vänder mina tomatröda kinder neråt. Varför måste man alltid rodna?
"Jag borde nog gå, ta-tack för filmen" stammar jag fram innan jag ler försiktigt och generat åt Nash då jag smiter förbi honom ut i korridoren.
"Det var inte vad det såg ut som!" Tjuter Cameron och jag fnittrar lågt så jag snabbar på farten.
"Verkligen för det såg precis ut som du skulle äta upp hennes ansikte!" Skrattar Nash tillbaka.

----------------------------------------------

Bara jag som skrattar?!?!

Har oxå bestämt att jag uppdaterar oregelbundet nu! Jag tänker posta nya kapitel när jag blir klar o nöjd med ett nytt!

Hoppas ni gillade det o glöm då inte att rösta o skriva en liten kommentar!

Ta gärna en titt på min nya berättelse oxå! Den heter "Summer Love".

Ily guys!