(26) The book

215 11 2
                                    

❗️Viktigt meddelande i slutet av kapitlet❗️

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
Det känns ungefär som att bli bakåt kastad med enorma krafter. Speciellt i magen så kändes det som det drogs ihop innan det slets bort. Är så det känns att bli uppsugen av en dammsugare?
I nästa sekund slår jag upp ögonen. Ljuset förblindar mig och jag skriker i ren panik. Jag ser mig skräckslaget omkring men mina ögon kan knappt urskilja något mer än olika nyanser av grått och vit kanske? Röster hörs i bakgrunden innan något vasst punkterar huden på min hand.
"De-... -on... Som-r... Ho- är-... Död" säger en röst och orden flyter ihop eller försvinner innan nya ord tar ny sats att bli hörda.
Ögonen blir tyngre och tyngre och tårar av ren skräck rinner ner för mina kinder...

🙅🏽Vanessas perspektiv🙅🏽
"Hon vakna igår!" Säger Emily leende och jag sätter tuggan bröd som jag var på väg att svälja.
"Va?" Flämtar Cameron. Han tror henne förmodligen inte och måste försäkra sig att han hörde rätt.
"Melanie vakna igår! På natten" bekräftar Nash och en svag rodnad sprids över Emilys kinder.
Okej?
"Hur vet ni de?" Frågar jag och Emily blir rödare i anstalter och Nash sväljer lite nervöst.
"Vi kunde inte sova så vi bestämde att vi skulle besöka Melanie" säger Nash med ett ryck på axlarna som om de inte skulle va något men Emilys tomat fejs vittnar om något annat.
"Så det var verkligen allt som hände den kvällen?" Pressar jag på och Emily ser upp och öppnar munnen för att svara men Nash hinner före.
"Inget hände, okej? Det enda som hände var att Melanie vakna! Är ni inte glada för de?" Frågar Nash bryskt och jag håller förvånat upp händerna framför mig.
"Okej, jag ger mig! Men du kanske borde fått dom timmarna du inte sov bitterolle" svarar jag med ett besvärat fejk skratt. Han ger mig ett lätt irriterat leende.
Vi fortsätter frukosten tyst innan vi delar på oss för den första lektionen...

🙋🏻Emilys perspektiv🙋🏻
Böckerna ligger tryckta mot bröstet och Nash går tyst bredvid mig.
"Varför sa du inget?" Frågar jag tonlöst. Det förvirrar mig att Nash ljög om igår. Kanske gillar han mig inte ens? Tänk om han bara skämta när vi kysstes?
"För... Dom skulle bara gör en stor grej av något litet..." muttrar han tyst och jag ger honom en skeptisk blick. En stor grej av något litet? Så de är så mycket jag betyder för dig? Så lite?
"Och? Kärlek är en stor grej!" Utbrister jag och några klasskamrater kastar oss några undrande blickar när vi stannar utanför Scarletts lektion.
"Inte så högt..." väser Nash och drar med mig en bit bort från folksamlingen.
"Det jag menar är att jag inte är säker" han ser ansträngd ut att säga det. Som om någon direkt skulle knivhugga honom i minsta tecken på svaghet. Men det förvånar mig inte. Vi är uppfostrade på de sättet...
"Säker på att jag duger? Säker på att ingen bättre är ledig och intresserad" mumlar jag argt och ser på honom. Han ger mig ett minst lika surt ansiktsuttryck tillbaka.
"Du är perfekt, de vet du Emily... Men-" fräser han tillbaka men avslutar inte meningen.
"Men?" Manar jag på mig han kniper ihop munnen i en rak linje.
"Inget" han lämnar mig kvar och går bort till dom andra.

Så det som hände igår betydde inget för honom?
"Jävla idiot" mumlar jag och min röst är lite ostadig för de gör ont. Djupt, djupt in i bröstet slår en ny smärtvåg ut från hjärtat som jag misstänker kan vara krossat...

~Nästa dag~

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
"Du har fått paket" säger Cameron och räcket mig ett omslaget paket.
"Vem är det ifrån?" Undrar jag samtidigt som Cameron sätter sig på sängkanten.
Jag stannar i 'sjukhusstugan' och kommer tydligen få göra det ett bra tag också...
"Vet inte. Det står ingen avsändare" svarar Cameron och rycker på axlarna. Han ser nyfiket på paket och jag börjar trevande dra upp snörena som håller det bruna pappret på plats. Efter några minuters försök räcker jag den till Cameron i ärende om hjälp.
Min kropp funkar men det går trögt. Musklerna är slut och efter bara några rörelser är det som hela kroppen nästan förlamas.
"Så vad har hänt där ute?" Frågar jag och ser när Cameron reder ut knuten och några fler knutar jag fixat.
"Umm, jag rädda Vanessa från att bli krossad under en lampa och Emily och Nash verkar vara inne i kalla kriget. Dom har inte sagt ett ord till varandra sen du vakna och så fort dom är i samma rum sänks temperaturen snabbare än ljusets hastighet" berättar han med ett litet leende "och ikväll ska vårt lag spela mot en annan skola i basket"
"Och jag får inte komma och kolla" utbrister jag och ger honom en sur minn. Han skrattar och räcker mig paketet utan några snören.
"Skönt att höra att någon är som vanligt" han ger mig ett varmt leende som jag genast besvarar med ett ännu bredare leende.
Jag drar bort pappret och en tjock, brun medelstor bok ligger inuti.
'Harris' står det på med halv skrivstil och halv vanlig stil. Ovanligt lik min handstil... Andra likheten är att mitt efternamn står på...
"Vad är det?" Frågar Cameron och ger boken några nyfikna blickar.
"Jag vet inte" mumlar jag och stryker fingret över bokpärmen innan jag öppnar den.
'Denna bok tillhör MIG och då endast mig så håll dina fingrar i styr!' Står det på första sidan och en rynka bildas i min panna.
Jag vänder blad igen och ett datum står i hörnet och jag slår genast igen den.
En klump bildas i halsen och Cameron lägger försiktigt anden över min.
"Melanie?"
"Det är hennes" mumlar jag och rösten spricker och jag ser upp på honom genom tårarna.
"Det är mammas"

----------------------------------------------

Jag vet inte om ni har lätt för att gråta men ifall ni har så skulle jag föreslå er att ha en näsduk till hands i nästa kapitel (ett rätt så känslomässig kapitel då!)

❗️Nu det viktiga meddelandet.
Jag tänker ta bort personerna som gestaltar Vanessa och Emily för i mitt perspektiv tänker jag mig inte dom som dom. Jag letade efter personer som skulle gestalta dom i boken för jag hade en ide om att göra en trailer men har nu fått inse att det är över min nivå...
Men ni får självklart fortsätta se dom som de jag skrev ut i början om det är så bilden ser ut för er❗️(hoppas ni förstår vad jag menar)

💛Hoppas ni gillade det💛

❤️Glöm inte att kommentera och rösta!❤️

SecretsDonde viven las historias. Descúbrelo ahora