Secrets

(42) I can?

Melanies POV

"Får jag komma hem?" Min röst darrar lite och tårar prickar ögonvrårna. Men inte av sorg eller smärta den här gången, utan av glädje och lättnad.
Jag ska äntligen få träffa Ellie och Gustav.

Masons POV

Små nätta snöflingor faller över marken och förvandlar den annars kala skogen till ett drömskt snölandskap.
Luften är kylig och min andedräkt förvandlas till moln så fort den lämnar mina läppar. Mina tassar trampar ner i den tunna snötäcket och lämnar varg liknande spår efter sig.
Ifall jag hade varit i min mänskliga form skulle jag förmodligen frusit arslet av mig i min tunna skinnjacka. Men min svarta päls håller värmen sig inne och kylan sig ute.

"Mason?" Frågar en mjuk röst och jag muttrar tyst. Varför måste alltid någon avbryta min egentid?

"Vad?" Fräser jag skarpt tillbaka. Liz fnyser åt min vassa ton innan jag hör på avstånd hur hon börjar snabba på stegen för att komma ikapp mig.

"Xander behöver din hjälp" flämtar hon och jag himlar med ögonen. Hon har säkerligen den sämsta konditionen i hela klanen men ändå ska hon envisas med att försöka hänga på vårt tempo.
Envis liten tjej...

"Jag är säker på att hon kan ge sig till tåls" säger jag trött då jag vet vad som väntar i lägret. Planer om hur vi ska invadera Coles lya och samla ihop fler fyrbenta skepnads-skiftande. Jippi... Ännu fler som så själviskt använder sin förmåga för att få sin vilja igenom. Som jag måste läxa upp. Toppen...

"Emma är sämre" rösten är svagare och jag kastar ett snabbt ögonkast bakom mig där jag ser Lizs blonda päls fläkta i vinden. Hon liknar nästan en Golden retriver i sin vargform fast större med sina bruna, hundvalps ögon.

Jag saktar ner. Ska jag gå tillbaka eller inte? Redan efter Luke hittade henne hos Cole visste jag att hon inte skulle klara sig. Hon va som ett vandrande skelett. Hon var inte vår prioritet ett. För att vara ärlig visste vi inte att hon fortfarande levde. Och för att bara göra det värre så släppte jag henne för att gå vidare när hon försvann. Jag letade efter henne i månader.
Varför, jag letade så? Hon var-är min mate.
Lite ironiskt att jag ska få se henne glida igenom mina fingrar två gånger...

"Hur mycket sämre?" Mumlar jag. Liz har äntligen kommit upp på min högra sida och hon flämtar värre än ett ånglokomotiv.

"Mycket. Det är inte långt kvar nu" säger hon och hennes ögon är glansiga då hon ser på mig. Hundvalpsögonen igen.

"Ge mig fem minuter-"

"Hon kan vara borta om fem minuter Mason! Hon orkar inte mycket mer och du är skyldig henne att vara vid hennes sida då hon lämnar oss!" Jag hajar till av Liz plötsliga utskällning. Sedan suckar jag bittert. Jag vet att Liz har rätt.

Sen hon, Emma, dök upp har jag tagit avstånd från henne. Inte hållit henne i mina armar som jag förväntas göra. Inte vakat vid hennes sida varje minut för att badda hennes febriga panna.
Men jag orkar liksom inte med att veta att hon snart är borta. På något sätt tycker jag att det blir lättare om jag låter henne vara. Då behöver vi inte slitas ifrån varandra igen...

Jag sväljer hårt innan jag vänder mig om och börjar min väg tillbaka till lägret. Liz är mig tät i hälarna eftersom jag inte springer så snabbt. Det är medel för mig men max för henne.
Träd susar förbi och snön smälter mellan trampdynerna och bildar som isbitar.
"Sisten dit luktar som en blöt hund!" Ropar Liz högljud och jag himlar med ögonen.
Hon är en bebis fast i en sjuttonårigs kropp...

~*~*~*~*~*~

Hej, kommer ni ihåg mig?

Lämna gärna en kommentar eller rösta❤️