Secrets

(43) White lies

Melanies POV

'Ni vet den där känslan då allt är perfekt? Inget är fel och inget kan gå fel. Då allt är en dans på rosor. Känner ni igen er?
Idag var det en sån dag...
För han frågade mig idag! Han frågade om jag ville gå på vårbalen med honom! Kan ni förstå?
Jag ska gå med honom!'

Jag ler åt orden och drar försiktigt med fingret över orden bildade i bläck. Det är mamma som skriver. Eller skrev...
Men det är fortfarande hennes ord.

"Vad läser du?" Frågar röst plötsligt och jag hoppar till innan jag kollar upp för att möta två choklad bruna ögon, Cameron. Han går med ett varmt leende fram emot min säng och sätter sig i stolen bredvid.
"Umm... Inget" jag slår igen boken och lägger handen över. Nästan som om jag vill beskydda den. Vilket kanske inte riktigt är meningen men den känns nästan privat. Trots att det inte är min helt och hållet.

Cameron nickar långsamt innan han lutar sig lite bakåt i stolen bredvid sjukhus sängen.

Japp jag är kvar här i sjukhusstugan. Det börjar faktiskt kännas som om den här sängen är mitt tredje hem. Jag har en teori om att jag minst spenderat en fjärdedel av mitt liv i det här rummet. Finns en liten chans att det är en alldeles för stort uppskattning.

"Har det snöat mycket?" Jag harklar mig innan jag frågar. Halsen är fortfarande tjock och mina ögon rinner då och då. Utan någon anledning egentligen. Ibland så bara sprutar tårarna och andra gånger är det krut torrt och kliar. Jag tror min kropp lider av humörsvängningar.

"Ganska, Emily skulle ut och kolla en grej men hon höll på att försvinna i snön" han flinar lite åt minnet och jag fnissar tyst vilket snabbt övergår till en hostattack. Jag trycker handen över munnen för att försöka dämpa det lite men det river bara mer i halsen istället.

Cameron lutar sig framåt och lägger försiktigt handen på min axel och jag slänger honom ett ögonkast. Han ler medlidande tillbaka och jag får lust att grimasera tillbaka.
Varför måste alla behandla mig som jag är någon ömtålig docka? Jag börjar bli riktigt trött på det...

"Föresten du slipper proven"
Jag håller upp en tumme och han skrattar. Som Ellie alltid säger: fokusera på det positiva.

"Något mer som hänt medan jag har varit här?" Frågar jag hest då sista hostandetaget försvunnit. Jag sätter mig tillrätta igen och gosar in mig i täcket.

"Emily och Nash är äntligen officiellt" Cameron vickar på ögonbrynen och jag ler, alldeles för osäker på om jag vågar skratta.

"Verkligen? Och hur går det?"

"Nash är för feg för att ens krama henne medan Emily planerar hämnd mot Stephanie" jag höjer förvånat på ögonbrynet.

"Bråkar Emily och Stephanie?"

"Japp. Stephanie förvandla Emily till en flugsvamp i matsalen så Emily fixa hennes brunkräm". Jag ger honom en frågande blick.

"Ja, men det förklarar ju allt" säger jag sarkastiskt. Han blinkar retsamt åt mig.

"Du får sluta att nästan dö och hänga med lite" säger han skämtsamt och jag lipar åt honom.

"jag får väl försöka, kan dock inte lova något". Japp jag kan prata flytande sarkasm. Tack för att ni märkte.

Det blir tyst en stund. Vi båda sitter och ser ut genom fönstret där små duniga snöflingor faller ner. Himlen är grå och solen är försvunnen, ändå är det ganska ljust fortfarande. Jag bryter tillslut tystnaden.

"Hur är det med Vanessa föresten?" Frågar jag mjukt och lutar mig bakåt i mina mjuka kuddar. Cameron rynkar bekymrat på ögonbrynen då jag nämner hennes namn.

"Hon vägrar att lämna ert rum. Hon verkar helt förstörd" hans röst är fylld av oro och jag tar försiktigt hans hand i min. Den är varm och mjuk emot mina kalla fingrar.

"Hon är nog bara upprörd att hennes släkting är sjuk" säger jag lugnande. Han ger mig ett mjukt leende.

"Du har förmodligen rätt"

"Jag har alltid rätt" säger jag malligt och han skakar skrattande på huvudet.

"Skönt att veta att du är dig lik iallafall"

"Lik som snygg, rolig och fantastisk?" Jag vickar på ögonbrynen.

"Om det får dig att sova bättre om natten, så visst" säger han leende och jag drar dramatiskt efter andan. En ny hostattack brusar upp och jag trycker min fria hand emot mitt bröst. De där var en dålig idé. En väldigt dålig idé...

Emilys POV

"Jag kastar den!" Jag höjer hotfullt snöbollen i handen.

"Säkert" fnyser Nash och himlar med ögonen åt mitt bräckliga hot. Som svar kastar jag snöbollen som mot alla odds träffar honom rakt i ansiktet.

Jag slår händerna för knäna då jag nästan trillar omkull av skratt. Äntligen så är turen på min sida.

Nash snörper ihop läpparna och drar bort snön med ena handen.

"Vad var det där bra för?" Muttrar han.

"Fundera på den du" flinar jag och han bitchblickar mig.

"Jag har sagt förlåt" han putar med underläppen och jag fnissar åt honom. För att vara ärlig förvånade det mig att han ens klarat provet överhuvudtaget då han brukar bete sig som en liten bebis.

"Jag vet gubben," jag går fram emot honom med ett brett leende, "Jag förväntar mig rikligt med choklad på alla hjärtansdag föresten på grund av det" fortsätter jag retsamt och ställer mig framför hans snöiga ansikte. Jag höjer handen och drar bort lite av snön som fastnat över hans ögonbryn.

"Så du är inte arg på mig längre?" Frågar han hoppfullt då han ser uppfordrande in i mina ögon. Jag ger honom ett sockersött leende som svar.
"Jo, jag är rasande" hotar jag lekfullt men jag tystnad snabbt då han trycker sina läppar emot mina.

*~*~*~*

Hej! Någon som kommer ihåg mig? De är tjejen som inte publicerat ngt på 3-4 år😬

Men nu ska jag ta mig i kragen och avsluta vad jag påbörjat!🙃

Om ni tyckte kapitlet var okej: skriv gärna en kommentar eller tryck på stjärnan❤️