Secrets

(28) I'm lost...

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
Jag öppnar ögonen och solen sticker i dom. Jag försöker dra handen till mig för att försöka gnugga bort tröttheten men jag kan inte röra den.
Jag rycker mer i armarna och ser upp där jag upptäcker att dom är fastbundna i sängen. Panik genom borrar mig och jag kvider högt när repen skär in i huden.
"Ellie..." Mumlar jag med hes röst och tårar formas i ögonen. "Mamma..." Snyftar jag kort där efter.
Margot kommer gående och när hon ser mig verkar hon först frysa till innan hon suckar lättat.
"Släpp mig" ber jag med en förstörd röst och hon biter sig fundersamt i underläppen.
"Melanie det är bättre om di stannar dä-"
"Släpp mig!" Vrålar jag och börjar förtvivlat slänga runt mig i sägen. Jag vill inte va fast igen. Jag vill inte att någon annan kan bestämma över mig!
Margot går snabbt fram till mig och jag hinner bara se en silvrig smal pinne innan den genomborrar mig. Vätskan pressas ut i mina blodkärl och jag snyftar hysteriskt och när jag ser mot armen är Cole där. Hans mun är över min handled där smärtan slår ut i kroppen. Blod rinner ner för mina hand och ner på kudden där den färgar mitt bruna hår som är fullt med tovor. Jag skriker högre men det avslutas snabbt när Coles röda ögon ser in i mina och skickar in mig i mörket... Eller är det döden?

👦🏽Camerons perspektiv👦🏽
Jag ser uttråkat ut genom fönstret. För det mesta är lektionerna helt okej men språk är döden. Varför lära sig att säga hej på tusen olika språk när det är mycket viktigare att kunna försvara sig... Det är ju inte direkt att du pratar en kallblodig till döds...
Emily sitter bredvid mig och Nash sitter på anda sidan rummet. Som skickar varandra blickar i jämna mellanrum. Och då inte av den snälla sorten utan 'die bitch, die'... Eller Emily skickar den blicken och Nash svarar med 'I don't giva a damm'.
Vanessa har gått till sjukstugan eftersom hon trilla i trappan vägen upp hit. Hon har nästan blitt lika klumpig som Melanie. Melanie, ett leende sprider sig över mitt ansikte.
Det är sista lektionen och jag tänker gå till henne efter det här med rapporten av matchen igår. Vi vann och som körsbäret på allt lyckades en kille i den andra skolan som kom från Italien (Vanessa flörtade med alla i laget. Var av en nappa. Men Stephanie hjälpte henne att avsluta det. Hon 'råka' gå in i henne och hällde en smoothie i huvudet på henne). Slå till Dylan så han bröt näsan och högra benet. Klant... Men han kan gått få det...
"Cameron, are you even listening?" Miss 'British' irriterat och hela klassen stirrar på mig.
"Nope" svarar jag uppriktigt och hon tappar genast tråden och klockan räddar mig när hon lyckas finna ord.
"Ses" ropar jag och är först ut i korridoren och går med snabba steg mot sjukstugan.

🙋Emilys perspektiv🙋
Jag går ensam till mitt rum. Nash hänger med sitt fotbolls gäng. Idiot är allt jag kan tänka om honom.
Är jag verkligen så hemsk? Att inte ens han vill ha mig? Varför kunde jag ens tro det?
Men det var ju han som kysste mig! Ilska bubblar upp i mig och ilskna tårar kantar mina ögonvrår.
Är det mig det är fel på? Och isåfall va är det?

Jag slänger hårt igen dörren bakom mig till mitt rum som är tomt. Jag sjunker ner utmed dörren och bryter ut i gråt. Håret hänger som en gardin över mig och jag kuppar mina händer över mina ögon.

Är jag verkligen så patetisk för att kunna kalla flickvän?

👦🏽Camerons perspektiv👦🏽
Jag öppna dörren och går raka vägen fram till Margots lilla bås där hon oftast sitter.
När jag kommer närmare halv sover hon med armarna korsade över magen. Hon ser utsliten ut och håret som alltid brukar sitta ordentligt uppsatt i en bulle står lite som det vill nu.
"Jag skulle bara säga att jag pratar med Melanie" säger jag och hon spärrar upp ögonen.
"Du kan sitta hos henne men väck henne inte! Hon har sovit i en timma nu och jag orkar inte en till panikattack!" Säger Margot med bestämd men låg röst.
"Panikattack?" Frågar jag me tvivlande röst. Ja visst som om Melanie har de. Hon var ju helt normal igår...
"Ja, eller nej... Hon vekar hallucinera och hon bryter totalt ihop. Så vad du än gör, VÄCK HENNE INTE! Det är varken bra för dig, mig eller henne" fortsätter Margot varnade och jag nickar innan jag snabbt stegar iväg.
Melanie ligger utslagen i sin säng. Spår av tårar finns kvar och håret ser ut som ett fågelbo.
Jag sätter mig ner i stolen bredvid henne. Sen debatterar jag med mig själv om jag ska våga ta hennes hand eller inte.
Jag sträcker ut en hand då en annan hand landar på min axel. Och jag håller bokstavligen på att hoppa ur byxorna.
Jag vänder mig snabbt och förbannat om och står ansikte mot ansikte med-

----------------------------------------------

Jag vet vem han står ansikte emot! Vet ni? Isåfall låt mig veta i kommentarerna!

Vill oxå tacka för alla fina kommentarer! Jag kan knappt beskriva hur glad jag blir när jag läser dom! 😊

❤️Hoppas ni gillade det!❤️

💛Glöm inte att kommentera och rösta! Dela den gärna oxå om ni tycker att den är tillräckligt bra!💛