Secrets

(45) Colliding

Melanies POVs:

Med långa kliv rusar jag ner för trappen med hjärtat i halsgropen. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg men en liten röst bak i huvudet uppmanar mig att fortsätta framåt. Blodet pumpar i ådrorna och andetagen förvandlas till moln framför mig när jag pustar ner för en av trapporna. Skolan verkar inte ha introducerat någon värme källa ute i korridorerna så det känns nästan som jag gått vilse i ett stort kylskåp. 

Jag stannar plötsligt upp och vänder blicken mot den stora ytterdörren i mörkt trä. En idé slår mig och jag tittar mig osäkert om. Inte en enda själ syns till och jag går långsamt fram till dörren. Det är nästan så fötterna släpar bakom mig och jag vågar knappt dra efter andan. Om det här skulle funka betyder det att Charlie och Dylan tala sanning?

Mässingshandtaget är kallt och lent under min handflata, jag trycker ner den och en kall, snöfylld vindpust sliter tag i den. Jag fryser till is, dels på grund av vinterns kalla filt och att jag kan fritt sträcka ut handen utan att något tar emot. 

Så allt är verkligen nere? 

För att vara alldeles säker tar jag ett kliv ut och min strumpor blir blöta av den nyfallna snön. Kvickt vänder jag mig om igen och drar igen dörren med en låg duns. Sedan rusar jag iväg upp mot mitt rum och lämnar blöta fotspår bakom mig. 

Vägen känns kort, till skillnad från förra gången jag gick där. Korridorerna är fortfarande tomma men det kanske inte är så konstigt. Ingen vanlig elev går frivilligt upp vid 7 på lördagsmorgnar, förutom Dylan förstås. Men jag tycker inte han räknas som vanlig längre... 

Jag stannar till vid Emilys rum, tvekar innan jag fortsätter framåt till mitt rum. Jag öppnar dörren och drar tyst igen den bakom mig då jag möts av Vanessas tunga snarkningar. Det är dunklet i rummet så jag går i blindo till min byrå och river upp en tjockare tröja och nya strumpor. Jag drar av mig de dyngsura strumporna och slänger dem på golvet med ett plask innan jag krånglar på mig tröjan. 

"Mm?" mumlar Vanessa och hon rör sig oroligt på sängen. Jag fryser i en stel position, likartad en flamingo i en flod. "Vem är det?" hennes röst är morgon hes och hon sätter sig sömndrucket upp. Jag sväljer hårt. 

"Ingen, bara något i den fantasi, somna om bara..." säger jag med en len röst och Vanessa gäspar stort. 

"Melanie?" frågar hon trött innan hon stelnar till på sängen, "Hur mår du?"

"Bara, bra. Tänker ta en promenad runt skolan," jag tvekar för en sekund. Jag har inte alls någon lust att avslöja för någon att jag kan ta mig ut utan problem trots att det bokstavligen hotar halva universum. 

"Jaha," trots mörkret kan jag se henne rynka på ögonbrynen men annars är hennes ansikte uttryckslöst. "Om du vill kan jag gå med dig?" 

"Det behövs inte-," jag ger henne ett mjukt leende innan jag tänder en bordslampa. Vanessa blinkar irriterat för att vänja sig vid soluppgången sedan möter hennes bruna ögon mina. Men det känns inte som Vanessa. De annars varma chokladbruna ögonen är inte varma utan snarare beräknande och blodsprängda. Har hon gråtit?  "Är det något som hänt Vanessa?"

Vanessa svarar inte utan bara glider av sin säng med en slarvig inbakad fläta svängande runt axlarna. Hennes blick vandrar ifrån mig och landar på något bakom mig. Jag slänger en snabb blick bakom axeln och en bok ligger uppslagen men ett öppnat kuvert utan adress i. 

"Vanessa?" jag upprepar hennes namn och hon stirrar återigen på mig med en plågad blick. Bakom de glansiga ögonen kan jag nästan se en kamp pågå innan hon plötsligt kniper ihop ögonen och ger ifrån sig ett lågt kvidande. 

"Förlåt mig Mel, förlåt mig." hon drar omsorgsfullt bort en berlock ur hennes armband och lika snabb som en huggande orm kastar hon den mot mig. Instinktivt lyfter jag armen och pärlan slungas tillbaka mot Vanessa som om den träffat en sköld från mig. Hennes ögon vigdas innan hon faller ner på knä med ett högt flämtande. Vanessa trycker händerna över öronen och blod rinner ner för hennes fingrar. 

I en sekund står jag helt stilla, fullständigt förfrusen på grund av vad som precis hände sedan är det något som klickar. 

Phoebe sa att jag inte skulle lita på någon. Charlie och Dylan samarbetar med Cole vilket kan betyda att fler kan göra det. Är Vanessa med dem? Är Cameron och Emily med honom? Har dem lurat mig hela tiden, bara forslat mig närmare min egen död? En sårad tår rinner ner för min kind men jag torkar ilsket bort den. 

Jag är inte svag längre...

Jag sliter av mig den sista strumpan och kastar på mig rena och varmare kläder. Sidan knyter jag ett par varma kängor och tömmer mig ryggsäck på sängen. Diverse skolgrejer trillar ut över de vita sänglakanen. Jag lägger i en trolldoms- och runbok samt ett extra ombyte med kläder samtidigt försäkrar jag mig om att Vanessa är kvar i sin plåga. Det sista jag placerar i väskan är mammas dagbok. 

När jag packat klart slänger jag väskan över axlen och går med bestämda steg förbi Vanessa som nu börjat gråta. 

"Snälla..." viskar hon tyst. Jag ignorerar henne och stänger tyst dörren bakom mig. Därefter börjar jag springa, igenom korridoren, ner för trapporna innan jag drar upp den tunga dörren till friheten. 

Jag är på egenhand nu för man kan inte lita på någon...

^*^*^*^*^*^

Hej, återigen sorry över att jag inte kan uppdatera enligt schemat. 

Trots det hoppas jag att ni tyckte om kapitlet och isåfall kan ni kanske lämna en liten kommentar eller rösta? :)