Secrets

(41) Why me?

Emilys POV

Det är nu eller aldrig... Djupa andetag Emily. Du kan göra det!

Jag höjer saxen och placerar första hårslingan inom dom två vassa bladen. Jag trycker ihop dom och slingan flyger ner till golvet i en elegant sväng. Den är tät följd med flera och tillslut bildar dom en halvmåne omkring min stol.

Med stora ögon ser jag på mig själv genom spegeln. Mitt förut långa hår räcker mig nu endast ner till axlarna. Det är första gången jag någonsin klipper mig själv men det ser ut att det blev hyfsat rakt ändå.

Jag tar ett djupt andetag innan jag drar fingrarna igenom det för att rufsa till det lite.

Återigen tar jag ett djupt andetag innan jag ställer mig upp. Ynka hårstrån har fastnat på uniformen så jag borstar raskt bort dom innan jag går fram mot dörren.
Handtaget känns kallt under min handflata och jag tar åter igen ett djupt andetag. Nervositeten brinner inom mig och hjärtat dunkar hårt.

"Äntligen! Jag tro-" börjar Cameron att säga men avbryter sig när han ser håret. Nash som står bredvid honom stirrar förvånat på mig och jag slår generat ner blicken.
"Vad tycker ni?" Frågar jag nervöst och drar handen återigen genom håret. Det känns mer luftigt nu och för att vara ärlig saknar jag inte alls mitt långa hår från förut.
"Det är-" Cameron tystnar och jag ser honom treva efter rätt ord och hjärtat sjunker i bröstet.

Dom tycker inte om det. Varför gjorde du det Emily?! Frisyren är inte alls snygg bara ful! Varför?!

"Det är fantastiskt" mumlar Nash knappt hörbart men jag ser upp. Ett leende går från öra till öra och jag rodnar.
"Klippte du det själv?" Frågar Cameron och jag nickar stolt.
"Har du funderat på att bli frisör?" Flinar Nash och jag skrattar.
"De här är en engångs händelse" säger jag mjukt och suger upp smickret som en tvättsvamp.

Vi går ner till matsalen för att äta frukost. Vanessa är kvar i sitt rum. Hon ville vara ifred idag och Melanie var inte där. Hon försvann tydligen någon gång i natt enligt Vanessa. Jag är lite orolig för henne men hon kan inte lämna skolan och lärare ska tydligen leta efter henne just nu.

Vi sätter oss på våra vanliga platser.
"Längtar du till spanskan då?" Säger Nash och Cameron spärrar upp ögonen.
"Jäklar läxan är ju tills idag!" Han suckar irriterat och drar ner huvudet. Självklart har han hällt upp en skål flingor framför sig och träffar den med en sån kraft att mjölken nästan skvalpar över.
Jag börjar skratta och Nash stämmer in. När Cameron lyfter sitt vita ansikte igen klappar Nash honom på ryggen. Cameron fnyser och plockar bort en envis flinga från kinden.

"Du har rätt Evelyn hon ser faktiskt ut som en flugsvamp" säger en kall röst och jag vänder mig om. Stephanie står bakom mig med ett glas med en vitaktigt innehåll. Evelyn och Sierra står på varsin sida om henne med korsade armar.
"Men det är något som fattas? Sierra vet du vad som fattas?" Jag ser oförstående på henne och hon ler oskyldigt mot mig.
"Stick Stephanie" morrar Nash och hon höjer utmanade ögonbrynet.
"Jag är inte rädd för dig Nash" hon spottar ut hans namn "Bara för du klarat testet som den yngsta någonsin betyder det inte att du är någon superhjälte" hon himlar med ögonen vid superhjälte innan hon vänder blicken till mig igen.

Har Nash klarat testet? Hur?- Varför har han inte sagt något?!

"Dom vita prickarna" säger Sierra enkelt och innan jag hinner registrera vad som kommer hända vänder Stephanie glaset med det vita innehållet rinner ner över mig. Eller rättare sagt över mitt hår...