Secrets

(29) Open your eyes face the reality

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
"Melanie va inte rädd" hennes röst klingar genom luften och jag känner mig som ett litet barn som blir tröstad efter den ramlar och skrapat upp knäet.
"Hur kan jag inte va det? Vart jag än ser så är han där!" Säger jag och hennes melerade ögon ser mjukt på mig. Min klänning ligger utsprid på gräs som är grönare än grönast.
"Det är vad du tror" hon ger mig en sista blick innan hon försvinner och jag ropar skräckslaget hennes namn. Men istället för att hon kommer står en ny varelse framför mig.
Hånleendet ligger slängt över hans ansikte och ögonen skiftar mellan rött och blått.
"Försvinn! Du finns inte!" Skriker jag och hans skratt ekar och jag slår frenetiskt händerna över öronen...
Snälla få det att sluta!

👦🏽Camerons perspektiv👦🏽
"Vad i helvete Dylan" morrar jag dovt och ställer mig upp framför honom. Han är fortfarande längre än mig och hans kalla ögon bränner sig in i mina.
"Vad håller du på med?" Fräser han tillbaka och jag rynkar på pannan.
"Va-" börjar jag men han avbryter mig.
"Väck henne inte. Jag har inte sovit ett skit på grund av hennes små och stora utbrott det senaste dygnet" säger han och petar mig hårt i bröstet vilket får mig att vilja slå till hans näsa igen så det bryts igen. För det vekar ha läkt under det här dygnet.
"Jag tänkte inte väcka henne" muttrar jag tillbaka och putar undan honom. Han snubblar bak lite innan han återfår sin balans med gipset.
"Passa dig Cameron"
"Passa dig själv Dylan"

🙅🏽Vanessas perspektiv🙅🏽
Solen värmer skönt utomhus och jag sträcker på mig och vickar belåtet på fötterna. Jag borde få pris i skådespeleri. De där med foten var fejk. Jag gör allt för att slippa språk för precis som Cameron tycker jag att det är döden...
Kanske lite extremt att fejka att vricka foten men Evelyn fejkade att blivit biten av ett bi som finns vid mynningen till skolan vid skogen. Men inte vilket bi som helst utan våra övernaturliga bin. Såna vars stick är dödliga...
Hon fick kvarsittning i månader när dom fick veta sanningen...
Det var bara en hårsmån att hon blev relegerad.
Åh vad jag önskar att hon blivit det!
Ett plötsligt muller får mig att se upp och stora, mörka moln har ersatt solens varma strålar. Jag ryser och reser mig upp när temperaturen sjunker drastiskt. Precis när jag kliver in genom dörren börjar stora droppar falla från molnen och en blixt slår ner i ett träd i skogen.
"Gick inte du till Margot för en stukad fot?" Frågar en välbekant röst och jag ser generat på språkläraren som står bredbent med armarna korsade över bröstet. Hennes ansikte har ett bistert uttryck.
"He-he... Jag kan förklara" säger jag stelt och hon höjer på ögonbrynet.
"Jaså? Låt höra"
"Umm..." Stammar jag och hon höjer ögonbrynen.
""Tänkte väll det, följ med mig unge dam. Vi ska ta en tur till rektorn" hon tar min arm och släppar med mig i riktning till rektorn.
"Måste vi!" Suckar jag lätt irriterat samtidigt som ett högt dån slår ner utanför.

👦🏽Camerons perspektiv👦🏽
Åskan dånar där ute och mörket har fallit. Blixtarna lyser upp himlen då och då. Det kastar en skugga mot Melanie vilket får henne att nästan skinna. Hon är vacker.
Dylan har låtit oss va men jag känner hans blick bränna min rygg. Jag håller Melanies hand. Dels för att jävlas med han och för att jag helt enkelt vill.
Den är kall och här och där finns mörkare partier i handen som vittnar om dålig blodcirkulation.
"Jag vet inte om du här mig nu Melanie, men om du gör" viskar jag och sänker huvudet till hennes öra.
"Så vill jag att du ska veta att jag väntar på dig här. Men snälla du, bli bra snart. Jag saknar dig..." Jag fuktar läpparna och söker efter rörelse i hennes kropp men inget.
"Säg något, jag vill inte ge upp dig" mumlar jag sen och ger hennes en mjuk puss på pannan. Ett svagt gnyende får mig att se uppoffrande på henne men det vekar va det enda livstecknet bredvid andningen och hjärtslagen. Jag ställer upp med en uppgiven suck innan jag lämnar salen.

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
Jag hör honom gå. Jag hade velat slå upp ögonen och se honom. Se dom varma bruna ögonen och det vackra leendet men rädslan för att se Cole gör att jag inte vågar.
Nya steg kommer till min säng fast dom är något tyngre. Två fingrar snuddar vid min kind. Något trycker plötsligt på något i ådrorna i kroppen som ger en obehaglig känsla. Men jag glömmer det snabbt när fingrarna stryker mig över näsan och ner till munnen där dom stannar. Det går en bråkdels sekund innan dom är borta och ersätts av två mjuka läppar. Blixtrarna slår där ute och det känns som jag flyter på moln!
Han kysste mig, han kysste mig!
Jag vill åter igen slå upp ögonen men hindrar mig i sista sekund. Två händer kuppar sig om mina kinder och en panna trycker sig mot min. Jag försöker diskret hålla andningen regelbunden så det ska se ut som jag sover men det är nästan ett mission impossible...
Händerna lämnar mig och fotsteg försvinner samtidigt som jag sjunker ner i mörket igen...

----------------------------------------------

Bra? Dåligt? Skriv vad ni tycker i kommentarerna!

❤️Hoppas ni gillade det och isåfall dela den gärna!❤️

💛Glöm inte att kommentera och rösta!💛