Secrets

(4) Fishing part 2

Solen lyser starkt på den klarblåa himlen och inte ett enda moln syns till. Stigen vi går på utmed sjön är smal och fylld av rötter som sträcker sig över jord och plötsliga gropar. Jag pustar lågt och försöker göra mitt yttersta för att inte vricka foten. 

Gustav stannar plötsligt och jag går nästan in i honom. Klumpen jag fick i magen har inte försvunnit ifrån parkeringen vilket gör att jag är mån om att stanna nära Gustav. Det är säkrast så. 

"Här blir väl bra?" Frågar Gustav. Innan jag hinner svara ställer han ner fiskelådan och spöna på den jordiga marken. Han tar ett djupt andetag och ser ut att njuta av den friska skogsluften.   

"Jättebra." även jag tar ett djupt andetag för att lugna nerverna. Men det fungerar inte alls lika bra för mig. Istället hoppar jag till och kastar en snabb blick över axeln när en kvist brytas bakom mig. Jag spannar som en hök mellan träden men kan ändå inte se något. 

Det är såklart inte första gången jag försäkrat mig om att föraren inte följt efter oss. Varje gång jag hör en duns eller ett knackande måste jag kolla. Och varje gång är jag beredd på att han står där. 

"Då sätter vi upp spöna." Gustav öppnar sin fiskelåda för att förbereda krokar med gulpp. "Kommer du och hjälper till?" 

Jag går fram till honom och ställer ner kylväskan. Han fingrar är retsamt kvicka när han ordnar med fisketråden. Själv hade jag först tappat kroken, knyta tråden så att det inte går och veva och sedan trampat på kroken. 

Sjön vi är vid är rund och runt om reser sig en tät och hög skog. Det är trots allt ett fritidsområde och några kilometer längre bort finns vandringsstigar som förhoppningsvis är bättre än den runt sjön. Vi brukar åka hit när vi behöver komma undan från stressen hemma. Att fiska med Gustav är ett perfekt sätt för att skjuta upp läxor och provplugg.  

Vi sätter upp spöna och hänger på en klocka som ringer när det nappar. Sedan sätter vi oss på ett nedfallet träd lite längre bort. Det är rofyllt, fåglarna sjunger och det skvalpar från sjön. Tillslut krånglar jag av mig min munjacka och njuter av solens varma strålar som når mig genom träden. 

Så sitter vi säkert i en halvtimme innan Gustav avbryter den bekväma tystnaden. 

"Melanie, jag måste gå och kissa vid utedassen." han ställer sig upp med en hög pust och borstar av sina ljusbruna byxor. 

Bara tanken på att han går och lämnar mig själv här får det att knyta sig i halsen. Jag kastar en blick över axeln och betraktar de tjocka stammarna. Föraren skulle kunna gömma sig bakom viken som helst. 

"Kan du inte hålla dig?" frågar jag och han ger mig ett ursäktande leende. 

"Jag är ledsen Millie men jag måste verkligen gå. Om du inte vill vara själv så kan du följa med."

Hans erbjudande är något lockande men jag beslutar mig för att avstå. Vid utedassen är skogen ännu tätare och närmare parkeringen. Det skulle innebära att föraren lätt skulle kunna gömma sig och sedan göra sig av med mig utan att någon märker. Förutom Gustav förstås. Men det skulle vara lätt fixat eftersom man kan haspa utedassen utifrån om man är riktigt målmedveten. 

Jag skakar på huvudet. "Nej, tack. Jag väntar här."

Gustav skyndar iväg tillbaka på stigen. "Men skynda dig är du snäll!"

Han ger mig tummen upp och försvinner tillslut bakom ett krön. Genast känns det som skogen fått ögon och nackhåren reser sig upp. Jag biter mig hårt i läppen. Kanske skulle jag följt med ändå? 

Jag reser mig upp för att ropa efter Gustav och be honom vänta så att jag hinner ifatt honom. Men innan jag hinner göra det hör jag en hög duns och ett kort vrål av smärta. Gustav. Något har hänt Gustav. 

Med snabba steg rusar jag fram till fiskelådan och drar fram morakniven som Gustav använder för att rensa fisken. Den är inte alls lika vass som när han köpte den men det intorkade blodet får den kanske att se farligare ut. Jag skyndar mig ut på stigen med så lätta fotsteg jag bara kan. 

"Gustav?" min röst darrar och jag snavar till när foten fastnar i en rot. En tyst svordom slipper igenom mina läppar. Jag måste vara försiktigare. Både ha kolla framför mig, runt om stigen så att ingen ligger på lur och se till att jag inte trillar och sticker kniven i mig. 

Fåglarna kvittrar fortfarande men nu låter det inte alls lika muntert och oskyldigt. Utan ondsint. 

"Gustav?" den här gången vågar jag ropa hans namn lite högre. Trots det får jag inget svar. Tänk om föraren har tagit honom. Huggit honom med det där som glänste i gatuljuset. Det måste också vart en kniv. En mycket lång kniv. 

Jag sväljer hårt. Försöker trycka ner paniken som vill blossa upp. Trots det pumpar adrenalinet ändå ut i ådrorna och får musklerna på helspänn. 

En gren bryts bakom mig och jag snurrar kvickt runt. Något försvinner snabbt in bland träden igen. 

Jag visste att han följde efter oss. Jag visste att han fanns på riktigt! 

Hotfullt riktar jag kniven mot där han försvann. Trots att föraren är bra mycket längre än jag så måste jag vara stark. Vissa att jag inte är något lätt byte. 

"Vad har du gjort mot Gustav?" min röst är överraskande stadig och stark samtidigt som jag flackar med blicken omkring mig. I hopp om att jag ska kunna lokalisera honom. "Vem är du?" 

Jag tar ett steg fram och begår dagens andra misstag för dagen. Min högra fot kilas in under en tjock rot och jag faller framstupa. En stingande känsla får mig att flämta till och smärta blommar ut i magen. Med ett lågt kvidande lyckas jag vända mig på rygg och ser till min fasa hur min vita tröja färgas röd. Jag blöder, jag blöder. 

Det är som om någon trycker två glas över mina öron. Jag kan liksom inte höra ordentligt och fågelsången låter så avlägsen. Huvudet blir så tungt att jag inte kan hålla upp det och jag låter det falla åt sidan. 

Två ordentliga vandringskängor kommer springande emot mig. Eller jag tror dom springer emot mig. När de landar flyger det sten och tallbarr men ändå går det i slowmotion. Jag stirrar dumt på dom och känner något varmt glida ner för kinden. Gråter jag nu igen?

Ett ansikte dyker upp framför mitt och om jag kunnat röra mig hade jag hajat till. Hans ansikte är hårt som sten och det svarta håret är fyllt av små kvistar och grenar. Jag tittar dumt på honom, känner igen den föraren som stod på parkeringen. Samma förare som körde på och högg ihjäl killen igår. 

Han lägger en hand vid kniven och svarta fläckar kommer krypande framför ögonen. 

Han har fått tag i mig och nu kommer han döda mig. 

----------------------------------

80 reads 😆!!!
Tack!!!!!
Hoppas ni gillade kapitalet!

Redigerat/omskrivet: 2020