Secrets

(4) Fishing part 1

Jag vänder mig om och en trea lyser mig i ansiktet samtidigt som Ellies dova snarkningar får väggen att skaka. Jag suckar och lägger mig på rygg igen och drar djupt efter andan. Trots att jag är helt slut så kan jag inte sova. 

Polisen anlände kort efter Ellies samtal med larmcentralen och jag fick uppge allt jag kunde komma ihåg. Jag berättade hur han såg ut, att han jobba i tebutiken, att han tryckte upp mig mot en vägg och att han försökte ta något ur sin ficka. Men jag visste inte vad. Men även att han kunde mitt namn. 

Just det fångade polisernas intresse. Kunde det betyda att han hade koll på mig? Hittat mig på sociala medier eller något liknande? Eller hade han hört Hanna kalla mig Melanie när vi var i butiken? På det kunde jag inte svara säkert. Hela kvällen kändes bara som ett osammanhängande töcken. Som en förvriden  feberdröm. 

Jag gjorde ett försök att säga att han blivit påkörd precis utanför huset men de verkade ingen tro på. Varken poliserna eller Ellie. Hon hade inte ens hört eller sett någon ovanlig bil på vår gata innan hon ringde. Det fick mig att hålla tyst. Jag hade ingen lust att bli betraktad som galen. Trots att det kanske är sanningen?

Ögonfärg som ändras och påkörningar utan något spår. Antagligen inget annat är förställningar... Trots det så kändes det ändå verkligt.

Jag har inte sovit en blund, jag har legat vaken sen Ellie bädda ner mig efter att poliserna åkt. Varje gång jag blundar ser jag killens flin som får håren i nacken att resa sig. Ibland tror jag nästan mig höra den brummande motorn från bilen. Tänk om föraren hann se mig? Det skulle innebära att jag är ett vittne och antagligen nästa offer. 

Jag sväljer hårt. Blotta tanken på att kastas mot bilen och krossa skallen mot motorhuven får det att vända sig i magen.  

Ellie sa att jag inte skulle oroa mig. Hon ska se till att ingen någonsin ska skada mig igen. Om det inte hade vart för mördandet på gatan utanför så hade jag nog trott henne.

Jag suckar frustrerat och gnuggar mig i ögonen. 

Ljudet av att ytterdörren låses upp och öppnas får mitt hjärta att stanna. Är föraren här nu? Tillbaka för att fixa mig? Vänta. Var inte klockan strax efter 3? Gustav slutar vid kvart i 3. 

Jag hoppar smidigt ur sängen och tassar fram till fönstret. Så tyst som jag bara kan för att inte röja min position. Försiktigt och diskret gläntar jag på rullgardinen för att se ut. Jag andas ut. Bilen är inte här. Då är det bara Gustav som kommit hem. 

Ellie ringde även honom men efter att hon nattat mig och jag har aldrig hört henne låta så anklagande mot sig själv någonsin. Det lät som han var redo att komma hem på direkten men Ellie övertala honom milt att stanna kvar på jobbet. Hon hade läget under kontroll och jag sov redan. Det var bättre att Gustav och jag pratade imorgon. Då jag var utvilad. 

Jag rycks ur tankarna när jag hör försiktiga steg uppför trappen. Genast får jag bråttom tillbaka till min säng och jag hinner precis dyka ner under täcket när Gustav gläntar på dörren. 

"Är du vaken Mille?" frågar mjukt och jag hummar till svar. Han kliver in och drar igen dörren bakom sig. "Svårt att sova?" 

För att ge honom lite plats flyttar jag mig närmare väggen och han sätter sig på sängkanten. Jag nickar först tills jag kommer på att det är mörkt och att han antagligen inte kan se mig. "Ja, kroppen är trött men inte knoppen."

Han lägger en varm hand på min arm, "Det kan jag förstå. Hur är axeln?" 

"Den är okej, bara ett ytligt skrapsår." jag ryser när jag minns den stikande känslan när mamma skulle rengöra det och sätta på det största plåstret jag någonsin sett. Självklart hittat i pappas första hjälpen låda. Dock oklart om den används rätt. Mamma har inte stor koll vad grejerna ska användas till.