Secrets

(39) Snow

Melanies POV

Leendet är fortfarande kvar på läpparna då jag öppnar dörren till mitt och Vanessas rum.
"Umm?" Frågar jag lätt överraskat när jag slår upp dörren för att se Vanessa gråtande på sängen med Emily och två andra tjejer bredvid sig.
Okej?
"Där ute" mimar Emily då tårarna växer sig större och starkare när Vanessa lägger ögonen på mig. Jag nickar kort och går ut igen. Emily stänger dörren efter oss när hon kommit ut.
Hon ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen är där innan hon öppnar munnen. Det känns nästan dom när man var liten och lekte spioner och man skulle förmedla super viktiga meddelande till varandra. Inte för jag lekte spion så ofta eftersom Hanna och Klara tyckte det var roligare att leka häst eller prinsessa.

"Hennes mormor är tydligen jätte sjuk och kommer kanske inte överleva natten" säger Emily stelt och jag spärrar upp ögonen.
Jag öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut.

Vilken skräck och nedstämdhet hon måste känna nu. Kanske ilska också för att vara så maktlös om någon hon inte råder om? Och ånger för allt man skulle vilja gjort med henne som hon aldrig hann göra! Också rädslan om att veta att hon kanske aldrig får se henne igen.

Mina ögon blir blanka och jag biter mig mjukt i läppen.
"Förlåt jag bara-" börjar jag och släpper ut ett ursäktande skratt då jag fångar upp den första tåren som rymmer från mina ögon.

Varför måste jag alltid vara så känslosam?

"Att visa känslor är inget tecken på svaghet" hon ler mjukt men även hennes ansikte är förvridet i smärta "Det är ett tecken på att du är mänsklig och vågar visa dina känslor"

~ tre timmar senare ~

"Känns det bättre?" Frågar jag mjukt och håller fram muggen med te till Vanessa. Hennes ögon är röda och puffiga men hon har slutat gråta. Hon viker undan blicken mot mig och fäster dom istället på mina händer.
"Lite" hennes röst är hes och hon tar emot teet. Det är honung i det för hennes ömmande hals.

Vi är på vårt rum och klockan är omkring ett på natten. Emily och dom andra gick för två timmar sen ungefär då jag övertala dom att jag hade situationen under kontroll. Vilket inte var så enkelt för varje gång jag gjorde något eller sa något så grät Vanessa bara högre.

"Skulle vi kunna gå ut och ta lite luft?" Frågar Vanessa efter en stund och jag nickar mjukt.
"Visst, lead the way" jag ställer mig upp och sträcker på benen medan Vanessa ställer ner sin kopp på sitt nattduksbord. Händerna skakar och lite skvätter ut på träet.

Tillslut ställer hon sig också upp och vi går tillsammans ut från rummet.

Korridoren är öde och det enda som händer är att våra skuggor kastas över väggarna av ljusen när vi går förbi.
För att vara ärligt är det lite läbbigt...
Jag skulle helst av allt få gå och lägga mig men jag vill inte lämna Vanessa för sig själv. Och ifall jag skulle försökt gå och lägga mig skulle jag säkert inte somna utav Vanessas tårar.

Min stakars skönhetssömn...

"Vart ska du? Vi skulle ju ta lite luft?" Frågar jag dumt då hon svänger av fast trappan ner är rakt fram. Haha! Lite hittar jag i den här labyrinten.
"Vi går till nordöstra tornet istället" säger hon och slingrar armarna runt sig för att hålla värmen lite för det är ganska kyligt. Det finns till och med imma på fönstren. Inte för att jag är speciellt förvånade eftersom det är en bit in i november och julen står vid dörren och väntar.
"Aha okej" jag ler lite försiktigt men får inget svar då hon börjar gå igen. Jag följer efter henne och efter ett dussintals trappor, svängar och dörrar har vi kommit rätt.
Hur hittar dom ens i den här labyrinten? Tänker jag då Vanessa puttar upp en tjock trädörr. Gångjärnen knarrar klagande och avslöjar ännu en trappa.