Secrets

(31) I'm in love with you

Dagarna gick och bladen på träden blev allt mörkare tills de gröna nyanserna var helt utbytta till höstens alla färger. Hela skolan flödade av gula, röda och orange nyanser.
Melanie har sakta men säkert blivit bättre men incidenter har inträffat... Dylan ha hängt efter henne som en skugga. Men hon gillar det... Han är perfekt med sina mörka ögon och hår. Hon har blivit blind för honom. Istället för att se honom som personen han är ser hon honom som drömprinsen...

👦🏽Camerons perspektiv👦🏽
Jag trummar irriterat fingrarna i bordet medan jag ser bort mot Melanie och Dylan. Han har sin arm om hennes midja och hon lutar huvudet mot hans axel. Han ser belåten ut. Som en femårig som övertalat sin mamma att få köpa en klubba i affären.
"Cameron" fnyser Vanessa och knäpper fingrarna framför näsan på mig.
"Vad?" Frågar jag lätt irriterat och biter ihop käken när Melanie skrattar åt något Dylan sagt.
"Varför måste alla bete sig så konstigt..." Muttrar Vanessa innan hon möter min blick "Varför är du avundsjuk på Dylan? Trodde du verkligen att du och Mel skulle bli en grej"
Jag stirrar på henne. Så hon tycker vi har förändras?... Den Vanessa jag har känt skulle aldrig säga något sånt.
"Ursäkta?"
"Du hörde" hon höjer utmanade på ögonbrynet och jag slutar trumma och slå ner handen i bordet. Det gör att dom som sitter närmare oss slutar prata och vända sig mot oss.
"Passa tungan Vanessa" väser jag surt och ställer mig upp och går. Jag känner Vanessas brännande blick i ryggen men när jag slänger ett ögonkast bakåt är det inte Vanessa utan Melanie. Hon ser ut att vara på väg att följa efter mig men Dylan drar tillbaka henne.

🙆🏼Melanies perspektiv🙆🏼
Han stormar ut ur matsalen och min magkänsla beordrar mig att följa efter honom och fråga vad som är fel men Dylan håller mig mjukt tillbaka.
"Vad är de?" Viskar han mjukt i mitt öra och jag ryser av luften som kittlar mitt öra och en liten bit av halsen.
"Inget" mumlar jag tillbaka och lutar mitt huvud på hans axel. Efter hans kyss så har det känts som om jag dras till honom. Det är som mitt hjärna och kropp skriker efter honom. Grejen är bara att min magkänsla säger nej. Jag har knappt ätit något heller på grund av det gör så ont när maten kommer till magsäcken. Margot har bekräftat det som magkatarr. Men jag är inte säker. Med egen efarenhet vet jag att det gör ont högre upp än det gör nu. Dylan hjälper mig dock att få i mig vätska. Det känns nästan som han lugnar mig. Efter den natten har jag inte haft en enda mardröm. Faktum är att jag inte drömt överhuvudtaget.
Det har praktiskt taget varit väldigt lugnt. Cole har hållit sig undan. Men jag har en känsla av att han väntar på något...

"Är du klar?" Frågar Dylan och jag nickar och vi ställer oss upp. Min första lektion är runor och Dylans matte så vi skiljs åt utanför matsalen.

Jag fortsätter att gå i riktning mot djävulens klassrum. När jag kommit dit står redan Cameron där med Emily som ser halvt sönder gråten ut. Hennes ögon är svullna och Nash har jag knappt sett till. Jag går försiktigt fram till dom.
"Hej" mumlar jag och ger dom ett lätt leende. Emily ler tillbaka men det blir mer en sorgsens grimas och Cameron behåller sitt stela ansiktsuttryck. Antar att någon inte åt tillräcklig vid frukosten...
"Så, umm..." Börjar jag innan jag biter mig i läppen när jag inte kommer på något att prata om.
"Så? Du och Dylan?" Frågar Cameron känslokallt och jag hajar till.
"Va?" Frågar jag dumt och han höjer utmanade på ögonbrynen. Emily ser på oss med halv öppen mun, oförstående.
"Du och Dylan, är ni?" Han ser frågande på mig med ett stelt ansikte och jag korsar armarna framför bröstet.
"Ett par?" Säger jag vasst och korsar armarna över bröstet.
Han nickar som svar.
"Japp, är det något fel med de eller?"
"Faktiskt... Ifall jag skulle vara du skulle jag hålla mig undan från honom" han tar ett steg mot mig och jag står trotsigt kvar. Hans ögon lyser farligt och han verkar verkligen förbannad. Vad har jag gjort mot honom?!
"Och varför de?" Väser jag och mina ögon smalnar.
"För att-" han hinner inte forsatta då Blake kastar upp dörren på mig.
"Aj!" Vrålar jag och stapplar någon meter åt sidan. Camerons utseende ändras snabbt. Från att va arg till förskräckt.
"Hur många gånger måsta jag säga Melanie att du inte ska stå utanför dörren?" Frågar Blake och jag bitchblickar honom. Resten av eleverna skrattar åt mig och priset till den som skrattar högst är Stephanie. Hon låter nästan som en skata...
"Hur många gånger måste jag säga Blake att DU INTE SKA KASTA UPP DÖRREN?" Fräser jag tillbaka och höjer rösten i slutet och han kollar förvånat på mig. Han hade kanske inte förväntat sig att jag skulle svara. Men han finner sig snabbt.
"Kvarsittning efter skolan" hans röst är kall och jag biter ihop käken medan eleverna 'Ooar'.
"Det kan du glömma Blake..." Morrar jag, för arg för att riktigt tänka klart. Han ska fan inte tro att jag är någon marionettdocka.
"Vill du hellre bli relegerad?" Frågar han och elverna tystnar omkring oss.
"Det skulle va perfekt" väser jag och ger honom ett fejk leende.
"När kan jag åka?"

----------------------------------------------

Hoppas ni gillade det!

Let me Know in the coments!

❤️Hoppas ni gillade det! Isåfall dela den gärna!❤️

💛Glöm inte att kommentera och rösta (det är guld värt)💛