Secrets

(37) Okey? Okey

"I'm gonna pick up the pieces and build a Lego house" - Ed Sheeran

(Har inte kollat efter stavfel eller rättat! Så dom lär finnas på 1miljard ställen!)

🙆🏼Melanies POV🙆🏼
Jag slänger igen dörren bakom mig och drar handen under ögonen.
Att tårarna aldrig tar slut...

Med boken tryckt mot bröstet börjar jag gå. Jag tänker gå och sätta mig vid biblioteket så långt in som möjligt. Där ingen ser mig. Jag har redan en känsla att dom andra inte kommer komma efter mig och försöka prata med mig. Det är det sista jag vill göra nu. Snacka alltså.
Med blicken fäst på marken går jag plötsligt in i någon. Boken faller till golvet och en hand tar tag i min arm för att stabilisera upp mig. Jag ser upp för att möta en förvånad Cameron.
"Melanie?" Han ser oroat på mig och jag snörvlar till. Förmodligen ser jag ut som ett fågelbo...

Utan förvarning drar han in mig i en kram. Först blir jag helt stel innan jag försiktigt lägger armarna runt hans nacke och begraver ansiktet i hans gråa hoodie.
"Shsss" nynnar han mjukt i mitt öra. Men istället för att lugna mig gråter jag bara ännu kraftigare. "Jag är här..." Fortsätter han och lägger hakan på toppen av min hjässa. Tårarna fortsätter att rinna men att ha honom i en kram får det kanske att kännas lite bättre.

Efter en stund så slutar tårarna falla från mina puffiga ögon.
"Känns det bättre?" Frågar han mjukt och jag nickar svagt. Hans armar lämnar min midja och det sticker i fingrarna för att dra tillbaka honom dit. För det kändes så rätt att ha dom där. Som om dom hörde hemma där...
"Lite" säger jag hest och harklar mig genast.
"Umm..." Börjar han och balanserar på hälarna och sedan tillbaka till tårna. Själv böjer jag mig ner och tar upp boken. När jag vänder mig upp igen så står vi ansikte mot ansikte. Vilket resulterar att boken dundrar i golvet igen. Jag andas försiktigt ut och ser up i hans bruna ögon. Färgen av smältande choklad...
"Skaffa ett rum ni två" fnyser Stephanie och förstör känslan då hon knuffar undan mig med höften. Jag biter mig i läppen för att inte vråla på henne.

"Jag borde nog... Umm- gå och duscha, Ja duscha!" Stammar jag och ser oroligt up på Cameron som ser minst sagt lika borttappad som jag känner mig.
"Okej, vi kanske syns imorgon?" Frågar han och kliar sig nervöst i nacken.
"Visst, självklart" andas jag ut innan jag snurrar runt och nästan rusar iväg mot duscharna. På vägen dit går jag förbi Stephanie.

Ett belåtet flin sprider sig i mitt ansikte när jag går förbi henne. Jag ger henne en höftknuff som hon gav mig. Hon flämtar till och vänder sig ilsket och kanske förvåna mot mig.
"Vad? Inte van att få tillbaka?" Frågar jag innan jag snabbar på stegen för att förhindra henne att svara något drypande tillbaka.

När jag kommer fram till duscharna är jag nästan andfådd. Fastän det inte är en lång väg.

Det varma vattnet får mina spända muskler att slappna av och jag suckar nöjt. Eftersom jag inte tog med några grejer så duschar jag bara av mig svetten. Eftersom min plan inte infattade att stå i korridoren och kramas med Cameron utan att gömma mig i biblioteket från alla så blir det ingen skönhetsdusch.
Men när jag tillslut tycker att jag verkar ren skruvar jag av vattnet och virar handduken runt mig. Då, just då kommer jag på att mina kläder är smutsiga och jag helst hade velat ha ett par rena så inte det här kändes som ogjort arbete.
Egentligen skulle jag kunna gå tillbaka till rummet i bara handduk men jag tänkte inte riskera att möta någon. Speciellt inte Dylan...
Med en irriterad suck drar jag på mig träningsshortsen igen och linnet. Med sportbehån och skorna plus strumpor i handen går jag tillbaka till mitt rum.

Jag öppnar dörren och går in. Vanessa sitter på sängen med en bok i handen och ser förvånat upp på mig.
"Redan tillbaka?" Frågar hon och lägger mer boken på sägen.
"Mm" svarar jag kort och böjer mig över byrån och drar fram ett linne att sova ur och mina berömda slitna bomulls shorts.
"Varför är du blöt i håret?" Frågar hon.
"Jag duscha, vänd dig om nu" beordrar jag och hon lägger en kudde över ansiktet.
"Vilket är ditt favorit godis?" Frågar hon efter en stund och jag blir nästan full i skratt. Så det är det första hon frågar? För bara några minuter sen kom jag in arg och frustrerad och utan någon förklaring så stack jag igen.
"Varför undrar du?" Frågar jag och försöker hålla mig för skratt. Vilken fråga!... Jag wigglar i kläderna innan jag hoppar upp i min egen säng.
"Jo! Du, jag och Emily ska in i godis butiken i Summerhills så jag måste veta din favorit" svarar hon som det vore självklart och tar bort kudden.
"Du och Emily ska in på godisbutiken. Charlie har förbjudit mig att få följa med" muttrar jag och hon stirrar på mig.
"Du sa vad?!"
"Jag sa att jag inte få följa med" upprepar jag. Långsamt och väll uttalat för att hon ska förstå. Hon stirrar på mig en stund innan hon öppnar munnen igen.
"Men så kan han väll ändå inte göra?"
"Han är ju rektor så" jag rycker på axlarna och lutar mig tillbaka i sängen.
Det blir tyst och mina ögonlock blir tyngre. När dom nästan stängs så avbryter Vanessa mig att somna.
"Men allvarligt vad är ditt favorit godis?"

----------------------------------------------

Det blev lite kortare än vanligt men jag är nöjd med det!

Jag kollade på statistiken igår och ser att det går neråt :(. Vart tar ni vägen läsare? Lämna mig inte :(

Hoppas ni gillade det iallafall och isåfall röst gärna och skriv en liten kommentar!