Secrets

(11) Conected

Färger och former börja långsamt bilda föremål och ett runt rum med stenväggar trädde fram och jag landar på golvet med en duns.
"Feck!" Tjuter jag och trycker handen för magen och armbandet klingar till när berlockerna slår till varandra.
Jag ställer mig upp och ser mig om i rummet.
Det är högt i tak och en enorm ljuskrona är uppsatt i taket och ett målat fönster är mittemot dörren där två ljusstakar står på vardera sida.
En skrivbord av mörkt trä står framför fönstret och jag är på väg att skrika.
Killen från torget sitter lutad över skrivbordet på en stor stol.
Ilskan biblar inom mig.
Han döda mina föräldrar, han döda alla! Jag går fram och ger honom en bitchslap men min hand går rakt igenom hans ansikte. Han ser oberörd ut och fortsätter med vad han gör. Jag sliter frustrerat i mitt hår.
Jag försöker slå honom igen men inget händer.
Det knackar plötsligt på dörren och jag hoppar till.
"Kom in" säger killen irriterat och en ung kille kommer in och ser skräckslaget på kille.
"Vad?" Frågar killen bakom bordet. Den nya killen sväljer nervöst.
"Dom hittar henne inte Co- jag menar sir" rabblar killen nervöst och jag stirrar på den gamla kille som jag nu fattar är Cole. Jag måste va seg i huvudet.
"Hon vet inget om sitt riktiga jag Mikel. Hur j*vla svårt ska det va att hitta henne?" Morrar Cole irriterat och jag ryggar tillbaka skräckslaget.
"Umm-sir-" stammar Mikel innan Cole pekar mot dörren.
"Ut" Mikel är snabbt ute ur dörren och den slås igen med ett dovt ljud.
Cole slänger upp sina fötter på skrivbordet och han håller i en kniv. Eggen ser livsfarlig ut och jag blir illamående. Tänk om han dödat någon med den. Att blod kan ha runnit ner för eggen...
"Jag kommer hitta dig sötnos..." Han vänder lite på kniven och jag tar ett kliv närmare honom.
"Och när jag gör de" med em snabb rörelse kastar han kniven så den genomborrar en tavla med en 1800 tals tjej på. Han går nonchalant fram till den och sliter ut den.
"Så är ditt spel slut" jag vet inte varför men jag går raka vägen fram till honom och ställer mig framför honom.
"Jag skiter i vem du tror du är, jag skiter i om jag själv måste dö för att göra slut på ditt självgoda ego.
För du tog så mångas liv. Du ska få brinna och skrika om nåd precis som dom gjorde!
DU SKA DÖ EN LIKA SMÄRTSAM DÖD SOM DOM! Det har du mitt ord på, Cole" fräser jag och det vekar som han hör min röst.
"Var är du?" Säger han och söker med blicken i rummet.
"I ditt huvud" viskar jag och flinar åt hans ansiktsuttryck.
Dock ändras det lika snabbt till ett hånflin.
"Så det stämmer vi har en koppling"
"Och du har en skruv lös" fnyser jag och han flinar elakt.
"Melanie lämna över dig nu så slipper jag döda Ellie och Gustav" jag blir kall i kroppen och ilskan och modet försvinner.
"Du skulle inte" mumlar jag förskräckt och han slänger huvudet bakåt i hånskratt.
"Är du säker sötnos?" Han fingrar på kniven igen och ett plötsligt sug i magen får scenen att försvinna.
"Du har tre dagar Melanie" säger han när jag sugs bort.

🙅Vanessas perspektiv🙅
"Cameron hjä-" börjar Melanie att säga innan hela hennes kropp blir slapp och Nash fångar upp hennes huvud innan det slår i trappan.
Hennes ansikte är vit och ögonen vid öppna men irisen är vit, nästan genomskinit.
"Gör något!" Tjuter jag förskräckt och Emily sätter sig vid Melanie.
"Hon är i en vision Vanessa. Vi kan inte göra något då" svara Emily och granskar hennes ögon. Elever vänder sig mot oss och spärrar förvånat upp ögonen.
"Vad är det som hänt?" Frågar en.
"Hon bara svimma" säger Cameron spelat lugn och lyfter upp henne.
"Nej!, lägg ner henne!" Klagar Emily.
"Vi tar henne till sjukhusavdelning" fortsätter Cameron och börjar klämma sig igenom folkmängden med oss i släptåg.
Melanie öppnar plötsligt munnen och några tårar börjar rinna ner för hennes kinder.
"Vad är det som händer Emily?" Frågar Nash.
"Hon är i visionen och några saker hon gör där gör hon även här" förklarar Emily.
"Jag skiter i vem du tror du är, jag skiter i om jag själv måste dö för att göra slut på ditt självgoda ego.
För du tog så mångas liv. Du ska få brinna och skrika om nåd precis som dom gjorde!
DU SKA DÖ EN LIKA SMÄRTSAM DÖD SOM DOM! Det har du mitt ord på, Cole" mumlar Melanie och jag ser förskräckt på henne.
"Skämtar du med mig?!" Utropar jag och Nash slår upp dörren till sjukavdelningen.
"Hon är med honom!" Fortsätter jag förskräckt och Emily ser på mig.
"Vad trodde du? Dom har en koppling..."
"Sluta tjafsa!" Avbryter Nash och Margot kommer fram till oss och när hon ser Melanie pekar hon bara på närmaste säng och Cameron lägger ner henne där.
"Du skulle inte" mumlar Melanie en aning förskräckt.
"Vad är det som hänt?" Frågar Margot och går fram till oss.
"Hon är i en vision" svarar Emily snabbt.
"Okej-" börjar Margot då Melaine stänger ögonen.
"Hon vaknar nog upp vilken minut som helst nu" säger Margot lugnande innan hon går vidare.
Det går några minuter tills Melanie plötsligt skjuter upp som en raket i sängen och får oss att hoppa bakåt. Hon stirrar på oss och drar bort lite av sitt hår från ansiktet. Berlockerna slår mot varandra och få upptäkt jag att det fattas två.
Melanie öppnar munnen för att säga något men jag avbryter henne.
"Har du aktiverat två?" Frågar jag och hon ser oförstående på mig.
"Va?"
"Berlockerna, du har aktiverat två" fortsätter jag och Cameron tar hennes handled för att se.
"Nej, jag har tappat dom" säger Melanie och jag skakar på huvudet.
"Du har aktiverat två stycken!" Säger jag bestämt.
"Det Vanessa försöker säga är att berlockerna som du aktiverat är borta. Har någon berättat för dig om Phoebe?" Berättar Emily och Melanie nickar.
"Bra. Du vet att hon gav armbanden som en gåva till vissa som gjorde dom snabbare och starkare. Men armbandet har också 'krafter'" säger Emily och Melanie ser tvivlande på henne.
"Du har aktiverat den där skyddsformeln som gör det omöjligt att hitta dig med magi överhuvdtaget och du har låst upp 'läsaren'. Det gör att du kan, med träning, lätt kunna komma på folks egenskaper" säger Cameron och granskar armbandet.
"Vad gör den här då?" Frågar hon och pekar på en av berlockerna.
Jag tar upp min egen hand och fingrar på berlockerna. Jag har inte aktiverat någon än.
"Den gör dig osynlig en kort tid" säger Cameron.
"Hur aktiverar man dom?" Frågar Melanie exalterat.
"Du måste kunna förstå meningen med den eller så aktiverar den sig när du verkligen behöver den"
"Jag tror jag går tillbaka nu, Cameron verkar ha kontroll" säger Nash och vickar på ögonbrynen och jag tror Melanie rodnar och kollar bort.
"Jag följer med" säger Emily och jag samtidigt och vi går ut genom den stora träporten. Jag stucker in huvudet igen.
"Inga pussar bara!" Någon tar tag i min nacke där ute och drar ut mig i ljudet att skratt.

🙆Melanies perspektiv🙆

"Har du aktiverat någon?" Frågar jag och Cameron flinar och håller sin hand.
"Inte en enda" säger han och jag nickar men inspekterar berlockerna.
"Så du har aldrig varit i någon livsfara?" Flinar jag och han ler tillbaka.
"Nope" säger han. "Mår du bättre?"
"Japp, vi kan också gå tillbaka" säger jag och vi ställer oss upp och bandaget som legat rullat runt min mage faller ner på marken och jag ser på såret som nu är borta. Det är bara ett litet ärr kvar.

"Hur kunde det läka så fort?" Undrar jag när vi stänger porten bakom oss.
"Du fick den där snabb läkande sörjan. Smakar skit men gör underverk" säger Cameron och jag skrattar.
"Okej"

"Gick du i drama in din värld eller?" Fnyser en röst framför oss och Stephanie med följe står framför oss.
"Nej, men du måste tagit en bitch klass här" muttrar jag trött. Hon börjar skratta.
"Du är hopplös" säger hon elakt.
"Gör oss en tjänst Stephanie: försvinn" säger Cameron tydlig och Stephanie fnyser.
"Ja du har nog rätt. Jag borde inte slösa tid på såna som er. Vi går" hon går förbi oss och knuffar till min axel och jag biter mig hårt i läppen. Jag hatar henne...
Vi kommer in i elevrummet igen och dom andra har tagit plats i en soffa och diskuterar något.
"Ska du stanna kvar i skolan eller ska du va hos någon hos oss när sommar ceremonin kör igång på måndag?" Frågar Vanessa glatt när vi sätter oss och jag ser som vanligt ut som ett frågetecken.
"Det är en ceremoni som vi ser tillbaka på året som vart. Det blir karnevaler på gatorna och på torget hålls det stora talet" förklara Emily.
"Umm jag vet inte?" Säger jag.
"Du kan få stanna hos mig!" Säger Vanessa glatt och Nash börjar hosta av skratt och Cameron försöker hålla sig för skratt.
"Jag tror inte vi ska utsätta Melanie för de" säger Emily med försök att inte skratta.
"Men hon kunde ju sagt att hon inte gillar katter än att springa iväg med händerna över huvudet..." muttrar Vanessa och knyter surt armarna över bröstet.
"Hon hade en elev här i skolan boende i sitt hus, och det slutade ju inte så bra..." viskar Cameron i mitt öra och jag småler.
Lördag. Vi lämnar då skolan och då har det gått tre dagar och då måste jag- ja göra de.
"Vem av er bor närmast portalen till min stad?" Frågar jag och dom ser förvånat på mig.
"Jag gör de, varför undrar du?" Frågar Emily förvånat.
"Ifall jag vill stanna hoa någon av er, hur gör jag då?" Frågar jag och struntar i Emilys fråga. Hon lutar sig framåt och inspekterar mig noga.
"Du får gå till Zandra och lämna ditt önskemål så hjälper hon dig med det" svara Nash och lutar sig bakåt i soffan och knäpper händerna bakom huvudet.
"Vart är hon?" Frågar jag och skruvar lite på mig av Emilys brännande blick.
"Södra korridoren till höger i rum 4" säger Cameron och jag ställer mig upp.
"Jag går dit direkt och frågar. Är det okej med dig Emily?" Frågar jag och Emily nickar.
"Det är klart"
Jag ger dom tummen upp och skyndar ut ur rummet.
Något säger mig att Emily kan ha kommit på något eller är på väg...

🙋Emilys perspektiv🙋

"Det är något fel på Melanie" säger jag när Gina trängt dörren och Vanessa himlar med ögonen.
"Hon är kanske bara uppskakad av alt de här. Hon är inte van vid magi och monster Emily" säger Vanessa och Nash nickar instämmande.
"Hon blev just kopplad Emily, det är inte så farligt" säger Cameron.
"Hoppas du har rätt" säger jag och en olustig känsla ligger och trycker i magen. Något säger mig att något fick väldigt fel i hennes version...

----------------------------------------------

👏3 6 8 reads och 2 votes!👏

🙊Jag vill tacka min mamma, min pappa och alla andra jag känner!🙈

Tänkte bara fråga ifall ni hänger med? Eller är något svårt att förstå? Isåfall kommentera eran fråga så svarar jag! 😊