Secrets

(2) Cupcakes!

"Men är inte den här snygg?" Fråga Hanna och håller upp en vit blus med en fjäril på. Hon tittar förtjust på den och drar fingrarna över det glansiga tyget. Den passar helt klart in i hennes garderob som är fylld av blommig blusar och slitna, mörka jeans. 

"Mm, snygg." mumlar jag och tittar snabbt ut genom fönstret bakom mig. En olustig känsla rör runt i magen. En blandning av provnervositet och att någon tittar på en. Varför känns det så? Det är ju inte precis som om någon av mina lärare kommer rusa in och hojta om att jag fått underkänt. Jag biter mig bekymrat i läppen. 

"Jag funderar på att dränka min lillebror." fortsätter Hanna i fortsatt munter ton. 

Tänk om det faktiskt är någon som bevakar mig? Jag minns den där obehagliga blicken som han i kassan gav mig. En rysning springer över huden och stråna reser sig i obehag. Tänk om det är han som gömmer sig här någonstans? Honom har jag ju inte ens sett tidigare! 

Jag vänder mig kvickt om och kollar. Nej, fortfarande ingen.  

"Kul..." Mumlar jag igen utan att riktigt lyssna. Jag vet att jag borde lyssna på henne, att jag är riktigt taskig nu men jag är alldeles för orolig just nu. Borde inte hon också vara det? 

Minnet från vad Ellie läste i tidningen flashar förbi och jag sväljer hårt. Tänk om han är mördaren! Nej, va inte dum nu Melanie. Nu är jag bara irrationell... 

"Jag har sex tår på varje fot." Hanna fnissar något i bakgrunden som jag inte hör. Trots det hummar jag förstående. 

"Coolt." 

Hon hänger tillbaka blusen och slår ihop händerna framför mitt ansikte. Ett effektivt sätt att få mig att slitas ur tankarna. 

"Vad?" Frågar jag och drar händerna över armarna för att motarbeta rysningarna som sprider sig över kroppen. 

"Du zooma ut." säger hon innan hon rynkar på pannan. "Mår du bra Melanie? Du ser lite blek ut."

Innan jag hinner svara avbryter hon mig med ett förstående leende. Jag kan nästan se glödlampan som tänts sig över hennes huvud. "Tänker du fortfarande på killen i affären? Isåfall, skit i honom. Ett sånt creep ska man inte ödsla energi på."

Jag slår löst till henne på armen, lätt generad igen. 

"Visst va han obehaglig?" det känns skönt att även Hanna märkte det. Trots det behöver jag ändå fiska efter lite mer medhåll. Då skulle det kanske kännas lite bättre.

Hon putar bestört med underläppen och gnider handen över sin arm. "På en skala 1 till 10 så är han helt klart en 7 och en halv."

Jag kan inte låta bli att le och pustar mentalt ut. Den konstiga magkänslan är fortfarande kvar men den har krympt rejält. Jag inbillar mig säkert. Kanske är jag mer lik Ellie än vad jag trodde? Alltid lite orolig.  

"Som jag sa skit i honom." Hanna slår ut med händerna och knuffar nästan ner ett par hattar som ligger på en hylla över henne. Hon vänder sig förskräckt om och jag brister nästan ut i skratt av hennes min men lyckas kväva det till ett mer eller mindre, halvkvävt hostanfall. 

"Mhm" suckar jag. 

Men hans blick ändå... Den dröjer sig kvar som en riktigt läskig skräckfilm som förföljer en i flera dagar efter man sett den. Kalla blå ögonen och det triumferande leendet... Som han precis hittat något långt bortglömt... 

Wow Melanie vilken beskrivning och liknelse... Varför fick jag inte högre än ett C i svenska?!

"Jag vet vad som får dig på bättre humör!" Tjuter Hanna och slår uppspelt ihop händerna. Den här gången försiktig att inte slå ner något. Trots sin aktsamhet belönas hon ändå med några konstiga blickar från två 8åringar som står och kollar på en skinnkjol som är väldigt kort. Varken jag eller Hanna skulle överväga att ta på oss en sådan.