Secrets

(12) Mirrors

👆Ben👆

🎧 lyssna på Justin Timberlakes låt Mirrors 🎧

🙆Melanies perspektiv🙆

Jag går igenom korridorerna.
Jag måste hålla tyst om Cole. Jag har en känsla av att dom skulle försöka stoppa mig om dom visste.
Men jag måste! Ellie och Gustav har gjort så mycket för mig! Jag kan inte svika dom...
Jag fortsätter att gå tills jag tror jag hittat rätt dörr och knackar på.
En gråhårig gumma öppnar dörren med en stram bulle.
"Jag skulle vilja prata om det här med att få boende i staden under festivalen" stammar jag och hon ler varmt och drar upp dörren så jag kan komma in.
"Självklart. Kom in" jag går in.
Ett fönster släpper i ljus och väggarna är täckta med bokhyllor och i mitten står ett skrivbord med stollar mittemot varandra och golvet pryds med en röd matta.
"Du kan sätta dig" säger hon och vi sätter oss.
"Så, har du hittat ett boende?" Frågar hon och jag nickar.
"Jag kan stanna hos en kompis som heter Emily" säger jag och hon skriver upp det.
"Då ringer jag till hennes föräldrar och ger ersättning för ditt boende under veckan" säger hon och reser sig upp.
"Okej" svarar jag lite förvånat. Hon öppnar dörren och vi hälsar varandra hejdå innan hon drar igen dörren bakom mig.
Wow, de gick fort...
Jag börjar små promenera tillbaka och efter bara några minuter är jag vilse.

Skulle jag inte kunna få en karta över det här stället?!
"Charlie! Lyssna på mig" ryter plötsligt en röst och jag hoppar till.
Någon är pissed off på rektorn idag...
Jag hör deras fotsteg dunka i marken och jag smiter in i närmaste rum.

Varför gjorde jag de?!

"Jag bryr mig inte vad du tycker Ben! Hon är fullständigt säker här" svarar Charlie vasst.
"Men om han bryter sig in då?! Du sätter flera hundra personers liv på spel! Vill du verkligen riskera en massaker till?" Väser Ben argt och deras fotsteg stannar utanför min dörr.
Feck, feck, feck! Varför smet jag in här från början?!
Det dunkar till utanför dörren och dörren knuffas inåt.
"Du ska inte tillrättavisa mig Ben" morrar rösten utanför och jag håller andan.
"Använd huvudet istället för arslet då" säger Ben irriterat och det dunkar till igen.
Sedan blir det tyst och fotsteg går bort.
Jag trycker försiktigt ner handtaget men det rubbas inte. Jag kollar ner och handtaget sitter i en vägg och dörren verkar växt igen med väggen.
"Hallå! Är det någon där!?" Ropar jag och börjar banka på dörr/väggen men inget händer.
Det är mörkt och jag vänder mig trevande om och går in i något hårt.
"Uff!" Hostar jag och rummet lyses plötsligt upp och speglar klär väggarna och i mitten står en marmor pelare.
Jag går försiktig fram och går rätt in i en spegel.
Aj!
Jag svänger runt spegeln och fortsätter in. Jag är omgiven av speglar och- ja, mig.
Jag når tillslut mitten och en pelare står i mitten och fem stora speglar med olika ramar står runt den. På pelaren ligger en tjock gammal bok.
Dammet ligger som ett extra omslag och det kittlar i näsan när jag blåser bort det. Jag öppnar nyfiket boken och sidorna är tomma. En suck lämnar mina läppar i besvikelse.
"Melanie?" Frågar en ljus röst plötsligt och jag ser upp.
Vem sa det?!
"Melanie" fortsätter rösten och en av speglarna med silvrig ram lyser upp.
"Melanie" i den silvriga ramen dyker plötsligt en person i vit klänning upp och två stora skuggor är bakom den.
Resten av rummet blir mörkt igen förutom spegeln.
"Kom" säger rösten och en hand sträcker sig ut genom ramen.
Jag skriker och handen tar mjukt tag i min arm och drar in mig i ramen.
Vart sjutton tog altaret vägen? Jag stod ju bakom det.

🙋Emilys perspektiv🙋
Det är något på gång. Jag känner det...
"Emily?" Frågar Nash och jag ser upp.
"Mhm?"
"Du försvann för någon minut. Är det nåt som hänt?" Han ler gulligt, vänta vad tänkte jag precis?! Att han är gullig? Vad är det med mig idag?
"Nä, inget. Vad prata vi om?" Säger jag snabbt och en varm känsla sprids i kinderna.
"Varför rodnar du?" Frågar Vanessa och jag gömmer ansiktet bakom håret.
"Gör jag inte" säger jag och betonar varje bokstav.
"Jag tror du gör de" flinar Cameron retsamt och jag ser under lugg på dom. Cameron och Vanessa fnissar men Nash kollar bort med en nyans rödare kinder än mig.

🙆Melanies perspektiv🙆
Jag öppnar försiktigt ögonen och ansiktet är nerkört i en blöt grästuva.
Jag sätter mig upp och torkar av daggen från kinden sedan ser jag upp. Träd omringar mig och en tjock, kuslig dimma ligger invävd bland träden.
Något rör sig plötsligt bakom ett träd oh jag slår plötsligt världsrekord att snabbast komma på fötter.
"Vem där?" Ropar jag och försöker inte låta rädd.
En kvinna med en lång vit klänning kommer plötsligt ut från träden. På hennes rygg sitter två stora duniga vingar och dimman lägger sig dramatiskt i hennes släptåg. Jag drar efter andan när hon kommer närmare. Hennes ögon har samma där som mina fast hennes hår är mörkt brut och räcker ner en bit över ryggen.
"Hej Melanie" säger hon och jag bara gapar.
Jag börjar tröttna på att alla vet vem jag är...
"H-he-j?" Stammar jag frågande och hon ler mot mig.
"Du är så vacker Mel" säger hon tyst mest för sig själv tror jag. Hon tar försiktigt min hand och hennes är varm.
"Du har så mycket framför dig" hon stryker lätt bort några slingor hår som rymt från tofsen.
"Du kommer klara det"
"Vem är du?" Frågar jag förvånat av att min talförmåga just kom tillbaka.
"Du vet vem jag är Mel... Om du bara tänker.
Du har vänner som kommer hjälpa dig på vägen" hon släpper min hand och jag sväljer.
"Jag ville aldrig att du skulle mista allt" kvinnan ser plötsligt skyldig ut.
"Jag ville aldrig göra någon illa. Jag ville fixa det...
Men det är försent nu, allt är upp till dig nu" hon backar undan och när jag försöker följa efter sticker det till i ryggen.
"Förlåt mig Melanie. Vi var aldrig menade för ett hyfsat normalt liv" jag faller ner på marken. Jag känner ute längre mina ben och min rygg bränner av smärta.
"Förlåt mig" viskar kvinnan en gång till innan jag är tillbaka i spegelrummet.
Smärtan är borta och jag reser mig skakigt upp. Mina kläder är blöta och dammiga.
"Blä..." Mumlar jag och rynkar på näsan. Jag vänder mig om för att komma ut det här rummet en gång för alla och Pang! Där va spegeln...

🙅Vanessas perspektiv🙅

"Har du några treor?" frågar Nash och granskar sina kort. jag suckar och slänger fram två treor.
Emily sitter bredvid mig med en bok i ansiktet och läser medan jag, Nash och Cameron spelar finns i sjön.
Jag hatar att medge det men jag håller på att förlora...
"Haha!" flinar Nash innan han vänder sig om till Cameron.
"Dina åttor tack" Cameron ger honom tre åttor och Nash jublar förtjust.
"Jag är bäst på det här ju!" säger han belåtet.
"Tycker ni inte att Melanie har vart borta rätt länge nu?" frågar Cameron och slänger ett ögonkast mot dörren. Han har gjort det den senaste timmen och Melanie gick för tre timmar sen.
"Jo" säger Emily och lägger ner boken.
"Hon kanske har tappat bort sig?" Föreslår Nash.
Dörren slås upp och Melanie stiger in med håret åt alla håll.
"Finns det inte en karta på de här stället" muttrar Melanie och sätter sig bredvid Cameron.
"Vad hände?" Frågar Emily.
"Jag tog bara fel håll och ramla" säger hon tyst.

🙋Emilys perspektiv🙋
Jag granskar hennes rörelser och något säger mig att hon döljer något...

----------------------------------------------
👏 Kapitel 11 👏
😁 3 8 6 reads & 4 röstningar😁

💛Glöm inte att kommentera o rösta!💛

💙uppdaterar 2 till 3 dagar efter varje kapitel💙