Secrets

(1) Too early!

"Ben det är någon här!" Ropar en kvinnoröst och det låter som hon pratar genom vatten. Mina ögonlock är slutna och jag orkar inte ens öppna dem.

"Jag kommer Wendy." svarar en annan röst och plötsligt lyfts något tungt bort från mig. 

"Ben hon är skadad." säger kvinnan och jag försöker öppna mina ögon men blir genast bländad så jag kniper ihop dom igen. Ljuset måste varit förtrollat eller något för huvudet börjar bulta. Jag gnyr tyst och rör försiktigt på mitt ömmande huvud. Helst skulle jag vilja skaka på huvudet så smärtan trilla ut...

"Jag ser de." mumlar han och något lindas om mitt huvud. Det svider till. Ungefär som när jag har trillat och skrapat upp knät så mamma måste plåstra om det. 

"Vem är jag? Var är mamma?" Frågar jag med tjock och sprucken röst. 

"Jag vet inte hjärtat... Men ditt namn är Melanie Harris." säger kvinnorösten och jag stänger mina ögon igen som jag innan öppnat en liten bit.

~
10 år senare
~

"Melaine det är frukost." säger en morgonpigg röst och jag stönar lågt för jag vet att jag måste gå upp... 

"Jag kommer snart." mumlar jag och gosar huvudet längre ner i kudden. Lika bra att försöka köpa sig mer tid till min skönhetssömn. 

"Det har du sagt dom senaste tjugo minuterna. Inga mer kommer snart." suckar Ellie och jag öppnar mina ögon surt. 

Jag vill sova...

"Jag kommer nu då" muttrar jag och reser mig lite i sängen. Jag gnuggar mig i ögonen innan jag sömndrucket scannar av rummet. Kvadratiskt som alltid med blå/gröna väggar och möbler i mörkt trä. Tack och lov är rullgardinen nere så solen kan inte blända mig som den annars brukar göra.

Som ni hör är jag ingen direkt morgon människa. Nu på sommarlovet brukar jag inte vakna eller kvickna till fören klockan tolv. Men eftersom jag är själv om det i min familj brukar Ellie tvinga upp mig klockan tio. Vilket jag inte uppskattar...

"Så ska det låta! Syns där nere." jag hör hennes trätofflor klampa iväg och jag sätter mig upp helt. Det är inte direkt någon ide att försöka somna om igen. Hon kommer ändå komma tillbaka inom fem minuter och hota om att komma in och dra upp rullgardinen...

Jag sträcker på mig och mitt armband plingar till när berlockerna träffar varandra. Jag vänder uppmärksamheten mot det och ser beundrandes på dom olikformade stenarna och metallen. Dom är alla så olika, inte en enda har samma form eller färg.

Berlockarmbandet var egentligen det enda jag hade med mig när jag flytta hit för nästan exakt tio år sedan. Likväl då som nu minns jag ingenting innan flytten. Det är som om någon råkat radera dom filerna i hjärnan. 

Just minnesförlusten stör mig lite. Missförstå mig inte nu, jag älskar både Ellie och Gustav då de alltid varit vid min sida och stöttat mig men jag skulle ändå vilja veta mer om mina biologiska föräldrar. Vilka dom var och varför gav dom upp vårdnaden om mig? Lever dom ens? 

Jag skakar lätt på huvudet för att glömma frågorna. Iallafall för den här gången... Jag ställer mig upp och går fram till min byrå där jag kvickt byter om. Eftersom det ska bli varmt idag så väljer jag ett par sköna jeansshorts och ett pösigt linne med volanger. Mitt långa hår kastar jag upp i en slarvig tofs.

"God morgon Melanie." hälsar Gustav och jag ler mot honom när jag slår mig ner bredvid honom. "Sovit gott?" Han är alltid morgonpigg vilket inte är så konstigt. Han dricker nästan en hel kanna med kaffe själv till frukost.