Secrets

(23) Bruises

🙆Melanies perspektiv🙆
"Haha du kan inte ta mig pappa!" Skrattar miniatyr mig och hennes korta små ben springer så fort dom kan.
Hon skrattar och efter henne kommer en man med brunt hår.
Jag tar upp en slinga av mitt egna hår. Vi har samma hårfärg...
Jag följer efter mig och pappa när dom jagar varandra.
Jag önskar att dom fortfarande fanns! Jag minns inget av dom, skulle det vara för mycket begärt än att bara få se eller prata med dom?
"Ha, tog dig" ropar pappa och miniatyr mig försöker slingra sig ur pappas famn.
"Jag vill inte sova middag!" Tjuter miniatyr mig och pappa skakar skrattande på huvudet.
"Du måste sova för att bli stor och stark" jag flinar åt orden.
"Måste jag?" Gnyr jag och mamma dyker upp vid dörren.
"Du vill väll ändå bli lika duktig dräpare som din pappa?" Flinar mamma och jag stelnar till.
Svara nej nu Mel...
"Okej då" suckar miniatyr mig och jag ser förskräckt på mig själv fast tio år yngre.
Så jag ville bli en dräpare?

🙋Emilys perspektiv🙋
"Så inget har förändras?" Frågar jag för säkert tusende gången och Margot suckar smått irriterat.
"Inget har förändras Miss"
"Men när vet ni när hon kan tänkas vakna?" Frågar Cameron artigt och Margot skakar på huvudet.
"Det verkar nästan som hon är i koma..."

🙆Melanies perspektiv🙆
"Sluta!!" Vrålar jag och slår gråtande händerna över öronen när isande skrik omringar mig.
Skriken fortsätter en stund och jag faller ner på knä. Det är svart och jag ser inte ens mina knän som är under mig.
"Snälla" gnyr jag och skriken ändras till en ensam kvinnas röst.
"Spring Melanie!" Sedan skriker kvinnan ett plågat skrik innan det avslutas med ett gurglande ljud.
Jag stelnar till och tårarna forsar ur ögonen. Det va mamma...
Jag ställer mig skakigt upp och det är äntligen tyst.
"Jag vet att du är här" väser jag med en hes röst och torkar bort tårarna.
En kall hand läggs på min rygg men jag biter ihop och flyttar mig inte en millimeter... Däremot bestämmer sig mitt hjärta för att se hur fort det kan slå...
"Saknat mig" svarar en nonchalant röst och Coles andetag träffar min nacke och det får håren att resa sig.
"Inte direkt" muttrar jag tillbaka vasst och hans läppar snuddar min hals och jag studsar bort som en tennisboll när någon servat (A/N: det stavs så va?!).
"Kom igen" skrattar Cole mörkt och två armar slingrar sig runt min midja och jag försöker slå mig lös.
Men det är kört...
"Släpp" morrar jag och försöker klösa upp hans händer vid min mage.
Två vassa tänder snuddar då min nacke och jag fryser till is.
"Lägg ner" väser Cole och han lämnar fjäderlätta* (A/N: stav?!) pussar (A/N: de där låter så mycket bättre på engelska...) längs nacken. Jag sluter ögonen för en sekund innan jag kommer på vem det är som lämnar dom.
"Ehy! Hands off" fräser jag och stampar honom på foten. Han släpper och skrockar hest.
"Du har din mammas ögon" säger han sedan och det hugger till i hjärtat.
"Men din pappas hårfärg" fortsätter han och en slinga hår på min vänstra sida beröras och det får mig att snabbt som ögat gå undan.
"Nämn inte dom" beordrar jag men min röst darrar. Den här gången är det inte av rädsla utan sorg.
"Sista jag kolla är det inte du som ger mig order" väser Cole och en kall hand pressas över min hals.
"Det skulle du tänkt på innan du bestämde mig för att döda min familj!" Väser jag tillbaka och han slänger ner mig på golvet. Jag flämtar till när den hårda marken slår till i ryggraden.
"Lika hjälplös som sin mamma" hånar Cole och stryker sitt äckliga finger över min kind och jag slår undan den.
"Försvinn" muttrar jag men kvider till när jag försöker sätta mig upp.
Två starka armar trycker ner mina och hans grepp är beläggen vid mina över armar och jag flämtar till när han sätter sig på knä, grensle över min mage.
Hans röda ögon lyser framför innan han stänger dom igen.
"Ge mig inte order Mel, du kommer ångra dig då" mumlar han med en raspig röst och jag försöker kvidande åla mig ur hans grepp.
Hans läppar snuddar ännu en gång vid min hals men den här gången rakt under hakan.
Sedan är han borta och jag sätter mig upp i raket fart.
"J*vla äckel" vrålar jag argt innan tårarna kommer igen...

🙅Vanessas perspektiv🙅
"Cam, var den här från början?" han böjer sig framåt mot mitt finger som pekar mot Melanies överarmar.
På var sin sida har blåmärken dykt upp läbbigt nära formen som händer.
Hans ögonbryn glider ihop och en rynka bildas i hans panna.
"Margot" ropar han sen och hon kommer gående.
"Ja?"
Cameron pekar på blåmärkena och även Margot ser oförstående på dom.
"Hmm... De där har jag bara..." Börjar hon men tystnar och ser upp på oss.
"Ni borde gå, ni har säkert prov och läxar att plugga till" säger hon och motar oss mot dörren...

----------------------------------------------

Okej, är nöjd med kapitlet men jädrigt nervös med att ladda upp de!😐

Det här kapitlet tillägnas åt InTrue och MatildaHejdstrom !!😄 (hoppas ni gillade 'the moment')

❤️💛Hoppas ni gillade det iallafall💛❤️

💗Glöm inte att kommentera och rösta💗