One Shot

-[1]-

Vanessa:

Jag har inte sett mitt riktiga ansikte sen ungefär sju dagar tillbaka. Det var en vecka sedan som jag bar denna löjliga förklädnaden för första gången. Och sen dess har jag inte tagit av den.
Det har funkat bra, att vara någon som inte är jag.
Men jag tror att fler och fler börjar misstänka att "Valerie Redings" inte finns på riktigt.

Men jag vet inte.

Allt jag vet är att förklädnaden får mig att se löjlig ut. Och jag kan inte vänta tills jag får ta av den och vara mitt riktiga jag igen.

Så nu står jag i mitt hotellrum framför badrumsspegeln och drar av varje liten silikon-tejp-slinga jag limmat på överallt i ansiktet för att få en större näsa, bredare käke, större panna och skarpare käkben. Jag slänger silikonet i papperskorgen och tar ut de blåa linserna från ögonen och låter de spolas ner i avloppet genom handfatet. Sedan klipper jag upp min blonda peruk och spenderar säkert tio minuter åt att bara klia min skalle så fort jag lagt ner peruken i min resväska. Jag tvättar av mitt smink och rycker av mina plastnaglar, snurrar upp bandaget runt mina bröst och slänger det åt sidan. Sedan hoppar jag in i duschen. Och jag drar upp värmen till en temperatur som nästan bränner min hud. Men bara nästan.

Jag tvättar och tvättar bort varje litet spår av Valerie Redings på min kropp.

Tills det bara finns Vanessa Wellin kvar.

—•—

"Så du lät honom gå?" Frågar min pappa.

"Nej! Jag säger ju att jag inte hittade honom."

"Så du säger att han inte var i sitt egna hem på en hel vecka? Älskling, ni går på samma skola! Har du inte koll på vad han gör? Ni var ju vänner när ni var små för den delen också!" Pappa lutar sig mot dörrkarmen och höjer på ena ögonbrynet. "Visst var ni?" Frågar han.

"Ja, vi var vänner när vi var små. Men det är längesen nu! Och ja, vi går på samma skola. Men nej, jag har inte koll på vad han gör. Du vet att jag bara umgås med Nicole i skolan! Jag skiter i vad alla andra gör." Snäser jag och sätter mig i hans kontorsstol.

"Du vet vad detta betyder, eller hur?"

"Nej..." Säger jag och suckar.

"Du måste få bättre kontakt med honom i skolan." Säger pappa och jag flyger upp ur stolen.

"Va?! Är du sjuk eller? Inte en chans. Jag ska döda honom, inte bli vän med honom och sen döda honom. Det är inte rättvist!" Fräser jag.

"Kalla mig inte sjuk! Du ska göra det, oavsett om ni är vänner eller inte. Du klantade till det denna veckan, så jag ger dig en ny chans. Älskade, du kan detta! Låt inte någon kille som var din vän när du var liten förstöra detta för dig." Säger han.

"Jaja. För den killen jag var vän med när jag var liten är ju absolut inte den killen jag ska döda också."

"Vanessa, lugna ner dig! Du behöver inte döda honom än, du har tid...Men försök göra det så fort som möjligt ändå. Vi vill inte vänta alldeles för länge." Säger min pappa och kommer närmare. "Du klarar detta, jag vet det. Jag älskar dig, okej?" Viskar han och håller om mina axlar. Jag nickar och han drar in mig till en kram som jag tar emot.