One Shot

-[24]-

Emanuel:

Vanessa satte ord på saker i går som jag aldrig kunnat förklara innan.

Hon sa saker om min familj, och även om hennes ord skar hål i mitt hjärta så måste det ändå läkts när jag förstod att allt hon sa var sant.
Jag har knappt en familj kvar.

"Är det där äggröra?" Frågar Vanessa så fort jag ger henne tallriken. Hon tittar på ägget, tittar på mig och tittar genast tillbaka på hennes frukost.

"Det är förbjudet att hata på min matlagning om det var en deal att jag skulle göra frukost varje morgon." Svarar jag och ger henne en gaffel.

"Jag hatar inte. Det är bara det att ... den ser deprimerad ut."

"Hur kan äggröra se deprimerad ut?"

"Allt kan se deprimerande ut. Äggröra speciellt." Säger hon och petar maten med sin gaffel. Jag bara skakar på huvudet och vänder mig om, lägger stekspaden och stekpannan i disken och går sedan och sätter mig bredvid Vanessa.

"Du ska väll äta den ändå?" Frågar jag och sneglar på hennes tallrik.

Hon ger mig inget svar. Hon bara tittar på frukosten och sväljer tungt när det varit tyst för länge.

"Är du arg på mig?" Frågar hon till slut och möter mina ögon med hennes.

Hon måste gråtit hela natten, hennes ögon är svullna och kinderna är puffiga. Jag försöker fokusera på vad som helst utom hennes ansikte, men det är nästintill omöjligt när hon ser ut så här.

"Vanessa ..."

"Ja?"

"Jag är inte arg på dig.", Lättnaden sköljer av henne som kallvatten när man har feber. Hon andas ut och slutar titta på mig som för att dölja hur mina sex ord ändrade hennes tankar helt och hållet. "Jag är bara lite chockad." Mumlar jag och sköljer henne med varmvatten, ger henne feber igen.

Hon suckar. Jag tror att hon kanske förstår mig för en gångs skull. Kanske förstår hon att det hon sa gjorde ont i mig trots att hon inte hade koll på vad hon sa. Däremot vet jag inte vad hon tänker, om hon faktiskt menade det. Tänk om hon faktiskt tänkte och kände det hon sa, men bara för sorgen så kunde hon skylla på det. Men det spelar ingen roll. Hon hade rätt.

"Emanuel, du och jag är inte bra för varandra."
Säger hon.

"Jag vet."

"Men ärligt talat så bryr jag mig inte alls." Jag ser hur hennes blick blir stilla, stirrandes ner i bordet. "Jag bryr mig inte ... för jag har ingenting kvar. Jag har inte ens mig själv längre. Och djupt inne kanske jag litar på dig för att du ska finnas som en del av mig. Äckligt nog är vi alldeles för lika varandra, och då kanske vi ändå är bra för varandra för att vi kan förstå vad den andra vill eller menar.", hon pausar. "Och det är väll bra?"

Jag ser på henne, noterar hennes fasta blick som inte rört sig en bit. Hennes ögon som har blivit torra av inget blinkande, hur signaler i hjärnan skickar vätska till hennes ögon för att de inte ska torka ihjäl, och hur vattnet rinner ur hennes ögonvrån så fort de når ögat.

"Kan du lova mig att du aldrig lämnar mig igen? För när Sebastian kidnappade dig hände något i mig, jag har ingen aning om vad, men den känslan vill jag aldrig känna igen." Säger jag. "Lova mig det?"