One Shot

-[18]-

Vanessa:

"Hej, snygging." Säger Sebastian och sätter sig på huk framför mig. Hans skor lyser. Det måste vara skönt för honom att ha skor på sig, mina bara fötter har frusit ihjäl på detta kalla stengolvet i flera timmar. Hans skjorta, nästan så mörk att den knappt går att se i det nedtonade ljuset i cellen, är uppknäppt på de tre första knapparna, visar tydligt hans halsband- som jag gav honom på vår årsdag tillsammans. "Vad? För rädd för att prata nu, älskling?" Säger han med raspig röst, han låter nästan lite sjuk.

"Vad gör jag här, Sebastian?" Frågar jag och tänker tillbaka på hur han tog av sig sin balaklava i bilen förut. Efter jag hade lämnat Emanuel.

"Jag ville ha tillbaka min flickvän. Speciellt efter att jag fick reda på att du gör samma saker som jag."

"Vad menar du?" Jag pausar. "Och kan du tända lamporna, jag ser dig knappt."

"Nej, jag tänker inte tända lamporna."

"Varför inte?" Frågar jag.

"Behövs inte. Jag ser dig."

"Hur då? Jag ser inte dig, förutom dina händer, och dina skor."

"Här. Sätt på dig dem." Säger Sebastian och jag ser att han flyttar sin hand från sitt lår till sitt ansikte. Sedan känner jag någonting röra min hand. Det känns som glasögon. Så jag sätter dem mot ögonen och flämtar till över vad jag ser.

"Vad i-"

"De glasögonen är tillräckligt med ljus för mig, därför tänder jag inte lamporna." Förklarar Sebastian. Det måste vara något sorts mörkerseende inställt på glasögonen, för jag ser allting framför mig i en grön nyans, Sebastian lyser i grön färg, väggarna också, likaså dörren. Undra om Sebastian tänkte på att jag kan se utvägen med glasögonen. "Ge tillbaka dem nu. Det är jag som ska se, inte du." Säger han och jag ser hur han sträcker fram sin hand för att ta glasögonen ifrån mig. Jag ser. Precis innan han tar dem ifrån mig ser jag ner på min kropp. Jag har någon sorts pyjamas på mig. Ett spetslinne och små shorts, säkert en storlek mindre bara för att blotta mer av min hud. Och sen ser jag ingenting längre. Det blir svart framför ögonen, men jag kan fortfarande se en skymt av halsbandet hängandes runt Sebastians hals.

"Vad pratade vi om?" Frågar jag, vinklar huvudet åt sidan.

"Om varför du är här." Svarar han.

"Just det!" Jag rätar på mig. "Varför är jag här?"

"För att jag vill ha tillbaka min flickvän."

"Ja, du sa det. Jag är inte din flickvän, så varför är jag här?"

Jag känner hur hans värme flyttar på sig, kommer längre ner. Halsbandet flyttar också på sig, bara något så litet att Sebastian mest troligen bara flyttade på sig från huk till sittande position.

"Du är fortfarande min flickvän, Vanessa. För mig, åtminstone." Suckar han. Jag sväljer och tittar ner i det kalla golvet.

"Men hur rolig är en ensidig relation?" Frågar jag. "Sebastian, du var otrogen. Jag kommer aldrig förlåta dig, förstår du? Tro mig, jag vill-jag ville, jag ville förlåta dig. Men det funkar inte så. Och sen vad fan är detta? Vart är jag?!"

Jag tror att Sebastians närvaro fick mig att totalt glömma av läget jag är i. Jag har ingen aning om vad jag gör här, varför jag är här och varför Sebastian gör hela denna konversationen om sig själv. Fokus, Vanessa.

"Jag vet vad du gör. Jag vet precis allt. Jag vet att du är i maffian, att din pappa gav dig i uppdrag att döda Emanuel Hale. Och nu när vi är arrangerade till giftemål skulle jag hitta dig- men då är du med Emanuel och han lever-"

"Vad sa du nu?!" Jag rätar på mig ännu mer, sätter mig på knä och tar tag om hans krage. "Är vi arrangerade till giftemål?" Frågar jag och rycker till i honom. "Det är omöjligt, du är inte i maffian. Det går inte! Dessutom är vi i Sverige, det- va?" Jag släpper hans skjorta och drar mina händer till mitt huvud. Jag drar fingrarna genom mitt hår och ställer mig upp. Sebastian kommer snabbt upp efter mig och greppar tag om mina axlar.

"Vi kommer att vara tillsammans för evigt, är du inte glad?" Frågar han och pressar mig mot honom. Jag rycker undan och vänder mig om.

"Nej! Nej, jag är inte glad! Vem, vem var det som arrangerade det? Och vem är du? Vem är du egentligen?" Frågar jag och tittar på honom igen.

"Du", Sebastian trycker ett finger mot min bröstkorg och får mig att backa undan. Jag pressas upp mot väggen och Sebastian står framför mig, håller mig stilla med hans finger mot mig. "du ska inte fråga om vem jag egentligen är. Du ljög för mig genom hela vår relation, du ljög rakt upp i mitt ansikte och låtsades vara som vilken tjej som helst, när du egentligen är med i maffian och är på uppdrag om att döda en Hale..."

"DET GJORDE DU OCKSÅ!" Skriker jag och puttar bort honom. "Det är du som ska hålla käften! Du ljög, gång på gång, och du var otrogen, du ljög igen och du låtsades också vara någon du inte var!" Jag pausar, försöker se på honom i mörkret. "Jag visste att Emanuel Hale var i maffian, det visste jag redan från första början. Men jag litade på dig! Jag trodde att jag -för en gång skull- skulle få leva normalt med en kille som dig, en kille utanför maffian. Men jag var väll dum! ... Jag var väll dum som inte förstod när du helt plötsligt fick 'viktiga' samtal hela tiden, när du behövde lämna mig för ett 'viktigt' ärende med din pappa, eller när jag hittade pistolen i handskfacket i bilen din mamma kör. Jag inser det nu, jag var dum! Men jag tänker fanimej inte gifta mig med dig, oavsett om du är med i maffian eller inte!" Fräser jag och andas, väntar på att han ska svara mig, kanske gå, eller bara sucka ... men han är tyst. Lika tyst som om jag har krossat hans hjärta. Men jag borde inte bry mig, för detta är Sebastian.

Helt plötsligt hör jag ett par skor slå mot marken. De kommer närmre och närmre, till slut stannar dem.

"Jag litade på dig också, Vanessa." Viskar han. "Och Gud, förlåt mig om du trodde att jag var en helt normal kille som kunde hjälpa dig med att slippa maffian bara för några minuter, timmar, dagar av ditt liv. Men någonstans där inne", han lägger en hand på mitt bröst, över mitt hjärta. "vet jag att du också vet att jag gjorde precis vad du ville att jag skulle göra. Jag tog faktiskt bort maffian ifrån dig, även om du inte vet det. Tro mig, Vanessa, jag vet det eftersom du var min distraktion på exakt samma sätt. För mig, så var du också en helt vanlig tjej som kunde hjälpa mig glömma bort maffian för bara några sekunder." Han pausar. Jag tror att han vänder på sig. "Det är Liam Dunn som arrangerat vårt giftemål." Säger han och öppnar en dörr, försvinner.