One Shot

-[4]-

Emanuel:

Jag har aldrig varit så här redo innan.

Jag sitter på en bänk i parken, blundar, med huvudet uppåtriktat mot himlen.

Jag vet att Vanessa Wellin kommer för strid, hon kommer inte skjuta mig från ett avstånd eller komma fram bakifrån och slita av mitt huvud. Hon vill slåss.

Och ett skott avfyras framför mig. Jag tittar upp och jag ser henne.

Herrejävlar.

Vanessa sätter tillbaka hennes pistol hon precis avfyrade i hölstret, hon behåller sin blick på mig. Jag tittar på bänken bredvid mig, noterar en kula i planket snett ovanför min axel.

"Du missa!" Ropar jag till henne.

"Attans!" Ropar hon tillbaka så ironiskt hon någonsin kan. "Får jag försöka igen?" Frågar hon.

"Du har fått ditt försök, Prinsessan. Det är dags att ge upp nu." Jag ställer mig upp. Rätar ut mina kläder och rör på ankeln för att känna att kniven är kvar.

"Ja. Det var ju värt ett försök i alla fall." Ropar hon.

"Hur vill du göra detta nu då? Lämna alla vapen i mitten och hantera detta på det gamla goda sättet ... eller ska vi behålla dem och göra detta kortvarigt?" Frågar jag, går framåt.

"Nej, jag tycker att vi bara går rakt på sak. Behåll dina vapen, lycka till." Vanessa börjar röra sig framåt. Det kan inte vara mer än tio meter mellan oss nu.

"Rakt på sak?"

"Korrekt." Säger hon. Vi båda stannar.

"Okej." Säger jag och hastigt sträcker mig efter kniven i midjan. Jag kastar den mot henne.

"Är det det bästa du kan, prinsen?" Skrattar hon och kastar undan min kniv hon fångade med handen. Hon sträcker bak båda hennes händer till hölstret och greppar tag om två pistoler som hon kastar upp framför ansiktet och börjar skjuta med. Hon har prålat till det ordentligt och skaffat ljudisolerade pistoler. Hon vet att polisen skulle bli hit kallade om skottlossning skedde om och om igen. Grejen med ljudisolerade pistoler är att de inte kan avlossas lika fort. Därför har jag tid till att springa och skydda mig bakom ett träd innan hon skjuter av varje kroppsdel jag har.

"Vad är det för kul om du skjuter mig direkt, Vanessa?" Ropar jag och tittar över axeln för att se om hon är kvar på samma ställe. Men jag ser henne inte.

"Vad är det för kul om du gömmer dig direkt, Emanuel?" Hon har en kniv redo för att åka in i min mage och en till redo runt min hals. Jag vrider huvudet för att kunna se på henne.

"Barn. Barn. Barn." Upprepar jag efter jag sneglat över hennes axel och sett tre ungar som tittar på oss. Deras munnar är vidöppna, ögonen stora och hjälmarna på deras huvuden för stora. De har sparkat sparkcykel hit. En utav dem har ett skrapsår på vardera knä. "Hej, killar!" Ropar jag och lägger en hand på Vanessas midja för att få henne att backa undan. "Det finns inget att se här, kolla: vänner." Säger jag och lägger en hand på Vanessas axel istället. För att visa att vi är "vänner".

"Hörde ni någon som sköt?" Frågar den kortare killen. "Det lät som någon sköt med pistol." Fortsätter han.

"Nej! Vi hörde inget. Oroa er inte, det var säkert någon bil eller så." Säger jag.