One Shot

-[28]-

Jag placerar min hand på Vanessas rygg när soldater i svarta uniformer omringar oss och går i vår riktning. Jag drar i henne så att hon hamnar framför mig, så jag får kontroll, så jag ser om något skulle hända henne. Hela dagen har hon suttit på spänn, oroat sig. Jag har försökt lugna ner henne flera gånger men det är nästintill omöjligt. Kanske att jag fått henne att lugna ner sina andetag för några minuter, men sen har Kian kommit med fler uppdateringar - och då blev helt plötsligt de där minuterna meningslösa.

Vi fick veta att Vanessas föräldrar är här. Och bara det verkar helt fantastiskt, i alla fall när Kian sa det med sådan lycka i rösten. När han däremot fortsatte på sin mening och sa att Vanessas föräldrar är här med Sebastian, som gisslan... så blev det en helt ny syn på situationen.

Själv tycker jag att allt detta bara skruvar med oss alla. Kian är son till Liam, och Liam arrangerade Vanessa och Sebastian till giftemål, Sebastian är i maffian, Ruben och Alison är i gisslan tack vare deras gamla bästa vän ... och jag har Vanessa Wellin virad runt mitt lillfinger.

Skruvat.

Plötsligt vänder Vanessa sig om och pressar sin kropp rakt in i min. Soldaterna fortsätter att gå, men vi stannar. Hon virar sina armar runt min överkropp och trycker sitt huvud mot min bröstkorg.

"Nessa? Är allt okej?" Frågar jag och lägger en hand på hennes bakhuvud. Hon skakar huvudet.

"Jag är så rädd." Mumlar hon mot min kropp och ljudvågorna från hennes ord vibrerar mot min mage.

Jag kupar hennes ansikte med mina händer, vinklar hennes huvud uppåt och ler smått till henne. "Minns du när vi var små och vi alltid gömde oss från våra föräldrar? Detta är precis samma sak." Säger jag, men hon bara skakar på hennes huvud i mina händer.

"Nej", brister hon ut. "Detta är helt annorlunda. Nu gömmer vi oss från mitt ex som har mina föräldrar i gisslan. De tror att jag är död, Emanuel." Viskar hon så att tårar börjar forma sig i hennes ögon. Jag pussar hennes panna så mjukt och långsamt, pressar sedan hennes huvud mot min bröstkorg igen och ser till att hon inte ser ut på strömmen av soldater på väg mot oss. Jag hinner inte dra oss därifrån innan soldaterna ropar på oss.

"Emanuel Hale!" Ropar dem. "Emanuel, ni och Vanessa Wellin måste ta er härifrån omedelbart! Sebastian Falk verkar ändra på sina planer om att attackera ikväll, dem är på väg in redan nu." Säger en man. Vanessa vrider på sig i min famn och jag känner genast hur min kontroll försvinner. Det är som om hjärtat sjunker ner i magen och fräter sönder i min magsäck.

Dör hon, är det mitt fel.

Jag tar tag i hennes handled och drar henne mot mig igen. Hjärtat faller på rätt plats, min kontroll är tillbaka.

"Vart ska vi gå?" Frågar jag och tittar på mannen framför oss.

"Följ dem två." Säger han och pekar på två killar ganska mycket äldre än både mig och Vanessa lite längre bort. "De tar er till andra sidan av Delta Parlings, där ni är lite mer skyddade." Avslutar han och vänder sig om. Han är på väg till resten utav soldaterna när Vanessa stoppar honom.

"Om vi inte vill då?" Ropar hon. Jag drar i henne så att jag ska få hennes blick på min. "Vad?!" Säger hon. "Är det verkligen en sån bra idé att gömma oss om det enda Sebastian vill ha är mig? Kian sa det själv, 'han är ute efter någonting. Någonting han måste trott han aldrig skulle se igen.' Det är ju uppenbart att det är mig han snackar om! Jag vill se mina föräldrar!"

"Vanessa, du vet att jag inte kan låta dig gå till dem."

"Men jag vill verkligen träffa dem. Jag vill att de ska veta att jag är okej, att jag lever. Att du lever. Jag skiter i om Sebastian redan vet att jag är här, mina föräldrar vet inte det. Någon måste få dem att se mig!" Vanessa vrider på sig och tittar på soldaten. Jag behåller fortfarande en hand på henne, utifall att. "Jag vill inte gömma mig. Jag vill strida, om det nu skulle behövas." Säger hon och rätar på sin rygg.