One Shot

-[15]-

Det sitter en lapp på Emanuels lägenhets dörr. Jag hoppas att det är han som har suttit upp den, att det inte är någon som hittat honom och lämnat en lapp till mig, en som ska hota mig om att jag förrått mina föräldrar, blah blah blah.

Den är fasttejpad ordentligt på dörren. Jag har precis fått upp en liten del av tejpen, så jag rycker i den för att få med resten och lappen faller ner framför mina fötter. Jag plockar upp den och rycker i handtaget, men jag märker direkt att det är låst.

Jag misstänker att Emanuel har åkt hemifrån, att han lämnade en lapp på dörren om var jag kan hitta nyckeln, när han kommer hem och så vidare. Därför tänker jag inte så mycket när jag river upp lappen och läser vad det står.

Är borta ett tag, nyckeln ligger i din väska. Ta inte sönder någonting!

Typiskt. "Ta inte sönder någonting" vem tror han att jag är? Hur gammal tror han att jag är? Fem?

Jag knycklar ihop pappret och lägger det i min bakficka, släpper min väska och börjar rota i den efter nyckeln. Och såklart, ligger nyckeln där. Jag förstår inte hur han kan- hur ... Emanuel Hale förvirrar mig. Jag trycker in nyckeln i nyckelhålet, jag vrider den åt samma håll som jag sett Emanuel göra, och efter klicket drar jag ut nyckeln och öppnar dörren.

Jag går in i köket och lägger min väska på en barstol för att sedan gå och sätta mig i soffan. Jag förstår inte riktigt hur Emanuel kan lita på mig så mycket att han vågar lämna mig ensam i hans lägenhet, men jag antar att jag inte kan klaga ... nu får jag tid åt att ringa Nicole.

Nicole borde få pris för hur snabbt hon svarar när man ringer. Det tar inte ens två signaler innan hennes röst är på andra sidan skärmen.

"Läget?" Sjunger hon.

"Gissa vad. Emanuel har lämnat mig. Bara pang, poff, borta!" Säger jag. "Jag fick en lapp! En lapp!"

"Oj! Vad kunde han möjligen skriva på den?"

"Någonting om 'jag är borta ett tag, ta inte sönder någonting'. Liksom vem tror han att han är?! Jag är tillräckligt gammal för att inte ta sönder någonting. Jag är inte dum." Mumlar jag.

"Äsch, han skrev väll bara det för att irritera dig. Vart är han då?"

"Det är liksom grejen ... jag vet inte var han är, hur länge han kommer vara borta. Det bara förvirrar mig, allting."

"Han är säkert okej." Uppmuntrar Nicole.

"Ja. Ja, det är han säkert. Jag bara-" Någonting låter i trapphuset och avbryter mig från att fortsätta. Det låter som om någon är på väg upp, men hade det varit Emanuel hade jag hört det på porthögtalaren. "...Nicole, jag måste gå." Utan hennes svar avslutar jag samtalet och lägger mobilen på bordet, skyndar fram till köket och gömmer mig bakom ett skåp. Mitt hjärta slår ovanligt fort, jag är rädd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen om någon kommer in, vad jag ska skydda mig med, vem som kan hjälpa mig.

Jag känner inte till området.

Jag hör hur dörrhandtaget trycks ner och jag tvingar mig själv till att titta fram för att se vem som kommer in. Hjärtat sjunker till bröstet och jag andas ut när Emanuel stänger dörren bakom sig. Hur kunde jag vara så löjlig och rädd när det bara är Emanuel och jag som vet om att denna lägenheten finns?

"Vart var du någonstans?" Frågar jag, försöker att inte låta irriterad i tonen. Emanuel vänder på sig, ler när han ser mig. Det ser ut som att han lättar på axlarna, andas ut och blir ... lycklig?

Jag märker flaskan i hans hand så fort han sätter mynningen mellan hans läppar och dricker upp det sista innehållet. Det är därför han är lycklig.