One Shot

-[35]-

"Ut, ut, ut!", ropar Max när han öppnar garderobsdörren. "Skynda, skynda, skynda!"
Jag är osäker på varför han upprepar sina ord tre gånger, som om jag inte hör vad han säger, eller som om jag inte redan visste vad jag skulle göra, men jag gissar att han är stressad. Han ser stressad ut.
Jag tar ett grepp runt hans hand som han sträcker ut till mig och drar ut mig själv ur garderoben, passar på att snabbt titta på en kropp liggandes på golvet medan jag skyndar vidare in i huset.
Jag slänger en blick bakåt, blir helt bedövad när jag ser min pappa slå och skjuta och knuffa på män runtomkring honom. Jag tror att jag nånstans bland all kaos har glömt av vad min pappa gör dagligen, men det är så konstigt att se det hända rakt framför mig. Han får det att se otroligt enkelt ut.

Jag springer i Sebastians hus, oberörd om larmet som fortfarande tjuter och oberörd om allt väsen från korridoren där Max och min pappa är. Jag ska ta mig till cellerna, och jag ska göra det fort.
Mina fotsteg känns flytande i denna miljön, som om de aldrig träffar golvet. Det är ingen som ser mig längre och det är ingen som hör mig; det är för högt ljud kommandes från överallt och ingen kan höra mig, ingen kan se mig. Jag är inte längre Eiffeltornet, jag är en bakterie, - liten och osynlig - jag är ett spöke, jag är mörkret. Ingen hör eller ser mig och jag känner mig så fri. Så fri.

Fri tills jag står framför dörren som leder till Emanuel.

Jag får en käftsmäll på kinden. Plötsligt är jag tillbaka till dagen jag gick in här senast, tillbaka till den dagen jag såg Emanuel sist, den dagen jag lämnade honom.

"Snälla, snälla var här inne." Mumlar jag till mig själv innan jag lägger min hand på handtaget och trycker ner det, men dörren rör inte på sig, inte ens en fläck.
Panik slår mig. Jag behöver nyckel. Jag behöver nyckel nu, nu innan någon ser mig stå här. Jag ser mig omkring, låter min blick skanna av allting runtom mig i hopp om att se någonting som liknar nycklar. Men jag ser ingenting. Ingenting här ser ut som det jag letar efter.
Det är en tanke som upprepande återkommer i mitt huvud, och när jag funderar för länge på om jag verkligen borde göra det min tanke lyder - så skiter jag i.
Jag slungar min näve mot dörren och slår den så hårt jag kan. Jag slår så hårt att jag hoppas att jag skapar en buckla i metallen. Jag vill visa att jag varit här.

"Emanuel!", skriker jag. "Är du där inne? Emanuel!", Upprepar jag och fortsätter slå på dörren.

Ett klick ekar framför mig och jag känner glädjen rusa ut i mina ådror. Jag försöker andas jämnare, försöker försöker försöker. Han ska öppna dörren nu. Emanuel ska öppna dörren.

Men det är inte hans ansikte jag möter.

Jag dras in i cellen och dörren stängs igen och min rygg trycks upp mot väggen.

"Åh, Vanessa." Viskar Sebastian och drar bak en slinga av mitt hår bakom mitt öra.

"Släpp mig!" Ryter jag och vrider mig i hans grepp.

"Varför kom du tillbaka? Han är död.", säger han. "Vanessa, Emanuel är död. Jag dödade honom. När du gick, jag dödade honom då."

Sluta.

Snälla sluta.

Jag känner min kropp bli stel i hans grepp. Jag håller mina armar runt hans axlar för att hålla mig själv uppe. Jag blir svag i vart enda organ jag äger och plötligt är jag bara en klump på marken.
Men Max sa att Emanuel lever?

"Förlåt, Vanessa. Han är död." Mumlar Sebastian mot min hals.

Tårarna brinner bakom mina ögonlock. Jag hann inte och jag kunde inte och jag är så besviken på mig själv.
Mina ben skakar och jag kan inte andas längre. Jag får samla kraft för att ta ett till andetag och jag fäller fler tårar. Fler och fler. Jag blir bara blötare och blötare om mina kinder. Och Gud, snälla ta mig härifrån.