One Shot

-[29]-

Det är detta jag har väntat på. Det är detta jag alltid velat ha, alltid fruktat men ändå alltid längtat efter.

Jag har velat jaga.

Jaga vad som helst. I mina yngre åldrar följde jag alltid med min pappa för att jaga efter kaniner, fåglar, rådjur, till och med älgar om turen låg vid vår sida.
För bara några månader sedan fick jag uppdrag att jaga en människa, en människa jag växt upp med, en människa som stod mig väldigt nära. Den typen av jaga är den jag fruktat ... För jag visste inte att förälskelse skulle följa med.

Och det är det som jag väntat på, Vanessa Wellin.

"Du", viskar hon bredvid mig. Jag vrider mitt huvud mot henne, skiter i om mitt hår på bakhuvudet blir förstört för att jag drar mitt huvud mot den hårda betongväggen konstant. Vanessas kropp ser liten ut från denna vinkeln - väldigt kompakt och kall, säkert skakig också. Jag ser i hennes ögon och försöker leta efter känslor - det är svårt att se i denna mörka cellen. Jag förstår inte hur Vanessa ens klarade av att sitta här inne själv sist hon var i Sebastians hus. "tror du att han kommer döda någon utav oss?" Frågar hon, och jag hör att hon sväljer för att fukta sin torra hals.

Jag vrider på mitt huvud igen, stirrar ut i mörkret framför oss och drar henne närmare mig själv i hörnet av rummet. "Kanske.", börjar jag. "Men oroa dig inte, han dödar inte dig om han inte måste."

"Sluta, säg inte så." Hon knuffar till min axel. "Jag vill inte få dina hopp alldeles för höga nu ... men jag tror faktiskt att jag skulle sakna dig lite grann, om Sebastian tar dig ifrån mig." Säger hon.

"Vem är du och vad har du gjort med Vanessa?" Frågar jag skämtsamt och flinar, hoppas att hon kanske känner min sarkasm eftersom hon inte kan se den.

Hon är tyst en stund, men sen, som om skämtet äntligen slår henne, så skrattar hon ett litet skratt och lutar sitt huvud mot min axel.

"Jag kommer sakna dina skämt också." Mumlar hon. Jag rycker undan från väggen och fångar hennes ansikte i mina händer.

"Säg inte så! Du kan inte sakna någonting som du har, Nessa." Jag pausar. "Och du har mig." Viskar jag.

Jag tror att jag kan se hennes ögon framför mig, de lysande, starka känslorna som svävar i dem, och jag försöker se hur hon reagerar på mina ord - men det går inte att se. Jag hatar mörkret här inne.

Men så hör jag en snyftning. Och Vanessas huvud faller djupare ner i mitt grepp.

"Jag är så ledsen." Gråter hon ut.

Vad ska jag göra? Vad händer? Vad.Gör.Jag.Nu?
Jag har ingen aning om hur jag ska trösta henne!

"Vanessa-"

"Åh, Gud, jag är så ledsen!" Hon avbryter mig. "Jag skulle aldrig velat slåss mot honom, se vad det ledde oss till!" Hon snyftar högre och högre, faller ner djupare i mitt grepp.

Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag möjligen kan säga för att få henne att må bättre, men jag lägger mina händer på hennes höfter och drar henne till mig istället. Håller om henne. Jag virar hennes ben runt min midja och håller henne så tätt mot min egna kropp. Släpp inte, tänker jag och håller henne tätare. Släpp inte, du får inte släppa, tänker jag igen medan jag stryker hennes rygg. Hon gråter fortfarande mot min hals, men jag vill ändå tro att hennes andning blir jämnare för varje stryk mot hennes rygg.

"Du är okej, Nessa. Vi är båda okej." Viskar jag och kysser hennes hår. Jag vågar inte släppa mitt grepp, jag får inte släppa mitt grepp.

Sen knakar det bakom oss ett litet ljus lyser på väggen, golvet och taket. Några få fotsteg och en harkling följer också med på köpet.