One Shot

-[26]-

Mannen vid kortsidan utav bordet stirrar otroligt mycket på mig. Jag har inte lyssnat på vad alla sagt, på vad som förklarats eller på vad som hänt. Jag har enbart tänkt själv, tänkt på allt förutom samtalet pågående framför mig.

"Vanessa?", Emanuels hand läggs på mitt knä. Han vill mig något. Jag lyfter min blick för att säga "ja" utan ord. "Kian pratar med dig." Säger han.

"Vem?" Viskar jag och lutar mig närmare honom för att behålla mina ord mellan oss. Jag kan inte hjälpa att höra småskratt från alla sittandes runt bordet. Jag ser mig omkring, alla sneglar mot mannen vid kanten utav bordet, sen sneglar de mot mig. De måste hört mig.

"Jag förstår att du inte vet vem jag är, Vanessa. Vi har faktiskt inte fått tid till att prata ordentligt du och jag. Det är jag som är Kian." Säger mannen alla sneglar på. Jag biter ihop mina läppar och lutar mig tillbaka.

"Förlåt mig, Kian. Jag har inte varit så uppmärksam heller, ursäkta mig." Säger jag och tittar i mitt knä.

"Ingen fara. Kan du tänka dig att svara på en fråga bara?"

Jag ser på Emanuel, och när han nickar till mig för att visa att det är okej, nickar jag tillbaka till Kian.

"Som jag har förstått det var du och Emanuel Hale på varsitt uppdrag om att döda varandra, inte sant?", Frågar Kian och jag nickar. "Men Emanuel förklarades som död några veckor senare, och när du också är död hittar vi både dig och han vid liv. Hur?" Frågar han och sätter sin armbåge på bordet, trycker två fingrar mot hans haka och rynkar på sin panna. Jag märker hur linjerna enkelt framhävs på hans ansikte, inte som på alla andra killar i min närhet. Dem måste rynka ordentligt på pannan för att några linjer ens ska synas. Kian måste vara ganska mycket äldre än oss.

"Ehm ... ja.", Börjar jag, sneglar lite på Emanuel och försöker tänka ut det bästa sättet att förklara allting. Men sen ångrar jag mig. "Jag vill veta var mina föräldrar är först.", Säger jag. "Det var ett hologram på dem i deras hus, jag förstår inte riktigt. Dessutom vet jag inte heller hur ni visste att jag var död eftersom bara en person visste om det ... två personer om man räknar med Emanuel." Det är just när jag säger det som allting faller på plats. Jag vet ingenting om hur de vet så mycket om mig.

"Vi förstår att det känns lite virrigt just nu-"

"Nej.", Jag avbryter Kian. "Det känns inte alls lite virrigt, jag är bara frustrerad för att det känns som om ni döljer saker. Ni hämtade oss för att ge oss en andra chans, visst? Men varför behövde ni ett jävla hologram på mina föräldrar då? Varför hotade ni oss med vapen? Vem jobbar ni för?" Frågar jag.

"Ehm ..." Kian ser sig omkring och verkar inte ha svar på alla frågor jag vill ha svar på trots allt.

"Jag litar inte på er. Jag vill ha svar på mina frågor innan ni får svar på era."

"Konrad, leder du henne tillbaka till hennes rum?" Säger Kian och killen som tog hit mig nickar och ställer sig upp omedelbart. Han tar tag i min arm och rycker upp mig från sätet, men Emanuel ställer sig upp och tar min andra arm i sitt grepp, protesterar.

"Släpp henne!" Ryter han. Konrad ser genast förvånad ut, men han håller ändå kvar sin hand på min arm. Båda drar i mig åt varsitt håll och jag vet inte var jag ska ta vägen. "Släpp henne, sa jag!" Ryter Emanuel igen.

"Kian?" Konrad försöker hitta tröst i hans ledare, ser jag.

"Kian?", Säger jag också. "Kian, vad heter du i efternamn?" Frågar jag. Konrad släpper mig genast, faller ner i sätet bakom honom och drar upp handen till pannan. Han ser nästan ut att bli till en vaxstaty för hur stel han är. Och jag märker hur alla andra i rummet också sitter med spänningen i halsen på dem. Kian däremot, han verkar lugn. Verkar, i alla fall.