One Shot

-[9]-

Emanuel:

På tre dagar har jag hunnit bli bättre. Faktum är att jag tror att jag aldrig mått så bra som jag gör just nu. Min bror körde hem mig här om dagen, lämnade mig till min mor som sedan gav mig alla möjliga mediciner som skulle få mig att läka så snabbt som möjligt. Det positiva med allting var att jag sov under hela processen. Jag minns bara att jag ville att Max skulle prata med mig. Och nu står han framför mig, i träningsrummet, och väntar på att jag ska starta konversationen.

"Tappade du minnet från medicinen, eller? Vad ville du snacka om?" Säger han och korsar armarna över bröstet.

"Nej, men." Jag pausar. "Asså jag vet inte var jag ska börja. Jag är arg på dig! Du försvann! Utan kontext!" Säger jag och ser på min bror.

"Jag hade inget val, Emanuel! Har du sett källaren?"

"Nej. Jag har inte varit där nere på jättelänge. Hurså?"

"Nate, från Wellins maffia sitter där nere. Han är anledningen till att du och Vanessa har samma uppdrag. Jag kidnappade Nate för en anledning, bara en ... och den var att jag ville ha honom som källa. Jag visste inte att han skulle säga att hans guddotter fick i uppdrag att döda min bror, men han sa det. Och det i sin tur gjorde mig skyldig till att åka ur stan och lista ut ett sätt som kunde få dig att inte dödas. Så, jag gjorde ett uppdrag till dig, berättade för farsan, fick han att avslöja det till dig ... och vipps! Här är vi nu!"

"Du säger det som om det inte är en stor grej." Mumlar jag och tittar på hans fötter.

"Det är inte en sån stor grej!" Fräser han och närmar sig.

"Men jo! Ni tror att jag hur enkelt som helst ska döda en tjej som jag har så många minnen med? Visst, jag hatar henne för det hon gjort, men ..."

"Och vad var det hon gjorde?" Frågar min bror, sänker sin röst och försöker få mig att förstå att han lyssnar.

"Hon-hon ... asså det var mest hennes pappa!"

"Okej, och?" Han andas ut. "Spelar det sån stor roll? Sluta försvara henne! Du hatar henne! Det gör vi alla! Vid detta tillfället är jag nästan säker att hon vet vad vi gör, att jag är tillbaka i stan. Så, lillebror ... döda henne. Bara gör det."

Om han bara visste att jag har försökt flera gånger. Om han bara visste att det är omöjligt. Om han bara visste att jag ska göra det ändå.

"Okej." Säger jag och smäller till hans axel med min medan jag går förbi honom och fortsätter ut i köket. Jag tar mina nycklar och min hjälm, sedan går jag ut till min motorcykel och kör till en lägenhet jag köpte här om dagen. Jag tänkte att det kunde vara mitt gömställe, för att komma undan Vanessa ... men också min bror nu när han är tillbaka.

—•—

Jag trycker in nyckeln i låset, vrider runt den och efter klicket drar jag ut nyckeln igen, sedan öppnar jag dörren.

Lägenheten är redan fullt inredd, så jag behöver inte tänka på att köpa nytt efter jag köpt hela lägenheten med mina egna pengar. Jag kollar runt, lägger min hjälm på bordet i vardagsrummet och sätter mig i soffan. Därefter tar jag upp min mobil och söker upp Vanessas alla sociala medier. Jag letar efter tecken på att hon lever, om när hon sist var aktiv eller när Nicole sist lade ut något.

Men jag hittar ingenting.

Helt plötsligt lyser min skärm upp när ett meddelande fyller mina ögon. Jag klickar direkt på filen och jag märker att numret är okänt.

Okänd: Det är inte bara du längre, det är din bror också.

Jag väljer att svara, det måste vara Vanessa.

Jag: Du kommer inte komma långt. Det finns ingen chans att du vinner.

Okänd: vi får se;)

Vanessa Wellin är en maskin. Hon kan "dö" om och om igen, men hon ger aldrig upp. Om det är någon grej jag uppskattar hos henne, är det just det.

Vanessa:

Jag sitter i en taxi. Och jag är på väg till Emanuels hus som jag precis hittade adressen till. Som tur är så bor han inte jättelångt bort, och då slipper jag betala massor till chauffören. Det gör mig tacksam.

Men jag är livrädd. Jag har säkert skakat i en timme, utan avbrott. Jag har allt jag behöver för att kunna döda Emanuel, men jag vet inte hur jag kunde glömma av att jag är på väg för att döda Max också, och sedan får jag inte glömma alla andra i deras hus också. Jag är rädd att jag inte har tillräckligt med vapen eller mod för att klara detta. Nicole kanske hade rätt ändå.

Max Hale är livsfarlig, Emanuel Hale har nästan dödat mig två gånger, deras föräldrar är precis lika illa, och jag gissar att alla anställda i deras maffia är precis lika bra som dem.

Om inte jag dör där inne förtjänar jag ett pris. Jag vet dock inte varför jag valde att åka hit. Jag trodde att jag skulle klara detta, men nu är jag inte så säker.

"Madam, 360 kr, tack!" Säger taxichauffören och räcker mig hans kontokortsapparat. Jag betalar och öppnar bildörren, lyfter ut min väska och ser på bilen medan den rullar iväg och lämnar mig ensam, ensam utanför Emanuel Hales hus.

Mitt hjärta har aldrig slagit så här fort innan. Jag andas djupt och går sakta till en buske på deras trädgård. Jag ber att ingen har sett mig, och sedan öppnar jag min väska och tar ut mitt gevär ... med fullt magasin i.

Jag räknar till tio samtidigt som jag söker runt blicken på hela huset, runtomkring mig, på uppfarten, överallt.

Och sedan springer jag till dörren. Jag lägger handen på handtaget och trycker ner det i ett försök att inte få det att låta. Men jag misslyckas. Det gnisslar och jag kniper igen ögonen för att detta händer inte, detta får inte hända. Men det händer. Så jag öppnar ögonen igen.

"Du är Vanessa Wellin, bete dig som henne!" Viskar jag till mig själv innan jag svänger upp dörren och drar upp geväret framför ansiktet.

Innan jag hinner ta ett steg in står alla medlemmar i Hales maffia framför mig, med deras pistoler riktade mot mig, deras blickar borrade in i mitt hjälplösa ansikte ... och Max Hale framför dem. Som en ledare.

Och jag vet att jag är oduglig för att kunna vinna detta. Det finns inte en chans att jag överlever.

"Släpp ditt vapen, Vanessa." Max Hales röst är mörk och alltid bestämd, precis som jag minns att den var.

"Var är Emanuel?" Frågar jag.

"Jag vet inte, han lämnade efter jag sa att han skulle döda dig. Vad gör du här?"

"Var är han?!" Ryter jag och vägrar se på någon annan än Max.

"Sänk ditt vapen, och vi kan prata." Max nickar till en man bredvid honom, mannen nickar tillbaka och sedan börjar han gå mot mig. Hastigt vrider jag geväret mot honom och tar ett steg fram för att visa bemanning. "Fortsätt gå, Tylan." Beordrar Max till mannen framför mig. Tylan -som han verkar heta- går förbi mig och stänger ytterdörren. Men han stannar bakom mig. Och när jag precis ska titta bak för att se vad han håller på med, så känner jag ett slag i bakhuvudet.

Och världen blir svart.