One Shot

-[19]-

Springandes i en korridor så här lång har aldrig känts så bra.

Vinden fångar mitt hår och blåser det bakåt, mina fötter svävar från marken och jag flyger. Jag flyger högt och härifrån. Jag lämnar Sebastian bakom mig.

Och sen faller jag. Jag faller och mitt ansikte dunsar ner i marken så hårt att jag tappar känseln från hakan till pannan.

Armar, starka armar drar upp mig från marken och jag skriker. Jag skriker så högt att halsen kommer att gå sönder vilken sekund som helst. Jag skriker men ingen hör mig.

Ben, långa ben för mig framåt och jag sparkar i luften. Jag sparkar så starkt att om någon skulle stå framför mig hade de tappat andan. Jag sparkar men igen tar skada.

Händer, stora händer greppar tag om mina armar och jag får blåmärken. Blåmärken som kommer synas i flera veckor. Jag skriker men de slutar inte ta på mig.

Golvet, jag slängs ner i det hårda golvet.

Män, långa, muskulösa män kurar sig runt mig och stirrar på min hjälplösa kropp. Deras munnar rör på sig, men jag hör inte vad de säger. Jag lovar, de säger någonting. Varför hör jag dem inte? De pratar ju?!

Jag öppnar min mun, försöker säga någonting, men får inte fram några ord. Jag har glömt hur man pratar. Kanske förstår någon av männen att jag inte kan prata. Kanske hjälper de mig? Men nej.

Vapen, slaktande vapen riktas mot mig och jag gömmer mig bakom mina händer.

En hand. En hand, rör min axel. Jag vet vems hand det är. Jag vrider på huvudet och tar emot hjälpen jag får. Mina fötter är platta på golvet, jag står upp. Och jag tar tag i hans hand och följer efter honom genom korridorerna.

Vi stannar, vi stannar och han vänder på sig för att se på mig. Han säger någonting, manipulerar mig med hans vackra ögon jag alltid älskat. Jag hör honom inte, men vad han än säger tror jag inte på. För det är inte sant, han säger aldrig sanna saker.

"Jag hör dig inte." Säger jag, precis när hörseln är tillbaka.

"Hör du mig inte?" Frågar Sebastian och höjer ögonbrynen.

Jo, jag hör dig jättetydligt.

Jag skakar på huvudet, nej, jag hör dig inte. Fast jag hör dig, jag lovar.

"Jaha." Han vänder sig om, visar hans rygg för mig. Jag förstår inte hur jag kunde se honom som vilken normal kille som helst. Han är för aggressiv, för bestämd och för mogen för en sjuttonårig kille. För muskulös också.

"Sebastian", börjar jag och han vänder sig om. "jag kanske inte hör dig", jo det gör jag. "men du ser upprymd ut, kan du berätta varför?" Frågar jag.

"Varför skulle jag berätta om du inte hör mig?"

"Okej, mer?"

"Vanessa, jag säger inte varför jag är upprymd." Han suckar.

"Var det allt?" Frågar jag.

"Du borde inte ha lämnat cellen, ditt as!" Snäser han.

"Vad annars skulle jag göra?"

Han rycker till. "Hörde du mig?" Han smalnar ner hans ögon.

"Var är jag? För om jag minns rätt så såg inte ditt hus ut så här sist jag smög in." Säger jag och pekar runt med mitt finger på allting runtom oss.

"Hörde du mig hela tiden?"

"Ja. Kan du svara mig nu, var är jag?" Upprepar jag.

"Kontoret." Svarar han som om jag förstår exakt vad han menar.

Jag suckar, ser mig omkring och bestämmer mig för att säga det jag velat säga ända sen jag lämnade min cell.

"Du måste få ut mig härifrån. Du är en lögnare, näst intill en psykopat- och jag tänker inte gifta mig med dig. Ta mig härifrån, eller så dödar jag dig." Säger jag.

"Åh, älskling. Jag tycker att det är lite gulligt av dig som tror att jag ska låta dig gå. Det kommer aldrig att hända, oavsett om du försöker själv eller inte. Du är fast här, med mig." Säger han.

"Isåfall vill jag höra allting. Jag vill veta om hur Liam arrangerade oss, hur han hållit sig vid liv, allt om dig, din maffia-start, allt."

"Då vill jag veta om Emanuel. Allt om dig och han, hur han lever också."

Emanuel.

Emanuel.

Emanuel.

Jag lämnade honom. Jag lämnade Emanuel.

När jag inser vad jag gjort uppstår en konstig känsla i magen. Det är som om det bubblar till och jag tappar andan. Sedan spänner det i huvudet och mina käkar trycks samman. Det känns som att jag ska explodera, och jag tror att jag gör det också.

"Du skulle inte hämtat mig!" Fräser jag och puttar bort Sebastian. "Du skulle aldrig hämtat mig! Du skulle låtit mig vara!" Fortsätter jag. "Du är pinsam som tror att jag någonsin skulle vilja ha dig tillbaka, du är äcklig!" Snäser jag.

Sebastian står tyst, och det gör mig nästan ännu mer irriterad. Jag vill kasta mig på honom och riva av hans äckliga blick, hans äckliga neutrala blick. Sedan ser han över mitt huvud och nickar.

Och allting går om igen.

Händer lyfter upp mig, ben för mig framåt, jag skriker men ingen hör. Jag skriker ut Emanuels namn i hopp om att han ska uppfatta min signal, i hopp om att de kanske har honom här också, i hopp om att han kan hjälpa mig. Men allting blir tyst igen och jag hör ingenting. Jag hör inte mig själv skrika.

Mjuk säng, jag kastas ner i en mjuk säng och alla händer, ben och armar lämnar mig. Sebastian kommer fram, ställer sig på kanten utav sängen och kupar mitt ansikte i hans händer. Jag ser inte Sebastian längre, jag ser Emanuel. Emanuel håller mitt ansikte stadigt, Emanuel står framför mig och lugnar ner mig. Det är alltid Emanuel.

"Sötnos ..." Jag hör igen och Sebastian är framför mig, på väg ner på knä. "Vill du gifta-"

Jag flyger upp ur sängen.

"Nej! Nej! Nej! Nej!" Säger jag. "Jag tänker inte låta dig ta bort detta ögonblicket från mig! Jag ska gifta mig, men inte med dig, inte här och absolut inte med dig!" Säger jag.

"Du har inget val, Vanessa!" Ryter Sebastian och rätar på sig.

"Men jag älskar dig inte längre!"

Hans hjärta faller samman. Jag krossade det till tusen bitar och det faller ner på golvet framför mina fötter. Han ser på mig, med ögon splittrade i två, i tystnad.

"Du ... du älskar mig inte längre?" Viskar han.

Jag skakar på huvudet. "Jag slutade älska dig dagen jag såg dig strula med en annan tjej." Säger jag och sätter mig ner igen. Sebastians ögon blir plötsligt sårbara. Han drar handen på stubben på hakan och blundar, lutar huvudet upp mot taket och suckar.

"Jag är så ledsen, Vannie." Säger han och sätter sig bredvid mig. "Om jag kunde vara en annan person så skulle jag vara det." Han pausar. "Men jag behöver verkligen veta var Emanuel är och hur han lever, vad du gjorde med honom. Berättar du det kan vi diskutera giftermålet sen." Säger han och lägger en hand på mitt lår.

"Det blir inget giftemål." Säger jag och puttar bort hans hand.

"Vi får se."

"Nej!" Jag ställer mig upp. "Jag berättar inte ett skit om du inte tar ut mig härifrån. Jag vill tillbaka, jag var trygg hos honom. Snälla, snälla låt mig gå!" Ber jag till Sebastian.

"Älskar du honom då? Va?" Han pausar, ställer sig upp framför mig. "Älskar du Emanuel Hale? Är det därför du vill tillbaka, för du älskar honom?"

"Nej." Mumlar jag och tittar ner i golvet.

"Du är full av skit, Vanessa. Du ska gifta dig med mig och det finns inget du kan göra för att hindra det, så vida du inte dör."

Sebastian slår till min axel och går förbi mig.

Det är precis det jag ska göra. Jag ska dö.