One Shot

-[37]-

Vi har tagit oss hem till min lägenhet, bara jag och Vanessa, då Ruben åkte tillbaka till hans hus för att ha koll på Alison och min bror stannade hemma för att försöka leta upp vår pappa.
Vanessa och jag går till sovrummet, men vi säger ingenting till varandra. Utan ord lägger hon sig i sängen och drar täcket över huvudet. Jag förstår först inte varför hon gömmer sig under tyget, men sedan tänker jag efter.

"Nessa?", viskar jag och går fram till sidan av sängen där hon ligger. "Älskling, snälla göm dig inte för mig." Säger jag och stryker min hand på täcket där konturen av hennes kropp sticker ut.

"Gå bara." Säger hon, och jag hör snyftningen i halsen på henne.

"Gråter du? Vanessa, du gråter väll inte?", Jag tar tag om täcket vid hennes ansikte och rycker det undan från henne. När jag ser hennes ansikte så rinner helt riktigt tårarna ner från hennes röda ögon över kinderna. Jag lutar mitt huvud i vädjande åt henne, ser att hon börjar gråta mer än innan och ser hur hon vrider på sig för att pressa ner sitt ansikte i kudden. Jag trevar in min arm under hennes mage och låter den gå hela vägen under henne för att sticka ut på andra sidan, sedan lägger jag mig bredvid henne och lägger min andra hand på hennes axel för att justera hur hon ligger. Jag pressar min handflata mot hennes axel och tvingar henne bakåt, men hennes trötta kropp faller rakt in i min famn när jag lägger mig bredvid henne. Jag drar hennes armar runt mig och lägger mina egna runt henne, låter min hand vila på hennes bakhuvud. "Hur är det?" Viskar jag och kysser hennes tinning.

"Dåligt.", svarar hon kort. Jag tror jag känner hennes dregel rinna på min hals. "Allting suger. Jag trodde det skulle bli bättre nu när jag träffade mina föräldrar igen och ..." Hon avslutar sin mening konstigt.

"Och, vaddå?", Frågar jag och håller henne tätt. Plötsligt börjar hon skaka i min famn, jag känner inte längre hennes andetag mot min nacke, hon bara skakar. "Vanessa?", Säger jag och drar undan. Jag lägger mina händer på hennes kinder, ser djupt i hennes ögon och försöker se något. Ser inget. Bara massa tårar. "Nessa, andas!", Säger jag och stryker bort hennes tårar med mina tummar. Hon börjar hyperventilera och jag förstår ingenting, ingenting, ingenting. Andas, sa jag ju, andas, säger jag igen. Hon bara låter fler tårar rinna ut ur hennes ögon, som nu också tittar överallt runtomkring mig som om det är det sista hon måste memorera. "Älskling-" trycker jag ur mig innan jag pressar mina läppar mot hennes och kysser henne.
Hon slappnar av.

"Förlåt ..." viskar hon.

"Be inte om ursäkt, det är okej, du är okej." Säger jag innan hon faller tillbaka in i min famn för att hålla mig så extremt nära henne igen. Jag klagar inte. Det känns bra.

"Jag trodde verkligen du var död innan Max kom hem till mammas och pappas hus. Jag- jag har nog aldrig känt en sån lättnad i kroppen innan och jag förstår inte varför det känns så bra med dig, och ... och för att vara ärlig så känns det nästan löjligt. Jag skrev en fucking lapp, jag hade kunnat skriva en dikt till dig om läget nu var så. Jag hade kunnat skriva en hel novell om min kärlek till dig, Emanuel. Vad är det som händer? Jag tror att jag håller på att bli galen på riktigt." Säger hon.

Ett flin drar sig i mina mungipor. Så fort det kommer fram kan jag inte hålla tillbaka leendet, och när det väl är blottat kommer skrattet också. "Låter som om någon kanske är kär?" Hånar jag henne och skrattar.

"Jag kommer döda dig.", säger hon och trycker undan, men jag tar tag i hennes handleder och trycker tillbaka henne. Våra läppar är farligt nära.

"Jag skulle vilja se dig försöka." Viskar jag, tittar i hennes ögon.

"Jag har gjort det innan, visst?"

"Vår jakt kanske aldrig skulle slutat." Säger jag.

"Erkänn att du också är kär så tog den aldrig slut."

Jag ska just erkänna, men hon sa någonting precis som får mig att flina extremt brett. "Också?" Jag upprepar hennes ord.

"Ah. Shit."

Min handflata lägger tryck på hennes nedre rygg och jag pressar henne mot mig medan jag kysser henne igen. Våra tungor flätas samman och vi kysser varandra tills våra käkar värker. Jag drar min hand längst med hennes midja, över hennes höft och vidare nerför hennes lår. "Jag älskar dig så mycket.", brister jag ut bakom kyssarna. "Jag är otroligt kär i dig, Vanessa." Säger jag. Plötsligt rycker hon undan.

"Du erkände.", säger hon och rullar av sängen. "Du erkände din lilla råtta! Jaga mig!" Säger hon, ler och springer runt sängen.

Lilla råtta.

Jag drar av mig täcket och ställer mig upp, hinner precis greppa tag om Vanessas arm innan hon tagit sig ut ur sovrummet. Jag drar i henne, trycker upp henne mot väggen och låter våra läppar mötas igen. Jag håller fast henne med mitt knä mellan hennes ben, passar på att trycka undan dem från varandra så att hon står mer bredbent. Jag släpper hennes ansikte, kysser henne fortfarande, men släpper hennes ansikte och letar med mina händer till hennes gylf på jeansen. Snabbt drar jag ner dragkedjan och öppnar knappen för att sedan dra av henne byxorna. Jag fortsätter kyssa henne samtidigt som jag känner henne kliva ur dem.

"Hallå, vad är det för något?" Mumlar hon och pekar mot någonting bakom mig. Jag vrider på huvudet, inser genast hur dumt det var. Jag känner hennes värme försvinna och jag hör hennes fnitter eka ut i köket.

Jag springer ut efter henne och ser henne trippa på tårna förbi köksön. Jag skulle kunna se på henne springa utan byxor, i bara tröjan och trosorna, i evigheter.

"Herregud." Viskar jag till ingen alls och skyndar fram till henne. Jag har i princip fångat in henne bakom köksbänkarna. Hon kan antigen springa höger för att komma rakt in i hallen utan utväg, eller så kan hon springa vänster - men där står jag. Så klart springer hon till höger för att sedan direkt springa tillbaka till där jag stod. Jag greppar tag om hennes tröja när hon passerar. Turen verkar vara på min sida i dag ... för hennes tröja rivs sönder när jag drar i den.

"Hörru!", klagar hon. "Jag tyckte om den tröjan."

"Jag köper en ny till dig.", Svarar jag och virar mina armar runt henne, lyfter upp henne på köksbänken och trevar mina händer på hennes kropp samtidigt som vi kysser varandra. Jag lyfter ner henne igen, vänder på henne och tar tag i hennes händer. "Lägg händerna på bänken.", Kräver jag och placerar hennes händer där jag vill ha dem på egen hand ändå. Jag särar hennes ben med mitt lår och släpper hennes händer för att dra av henne hennes trosor. Hon flämtar till. "Är detta okej?", Frågar jag och kysser hennes rygg. Hon nickar. "Berätta för mig."

"Det här är verkligen okej." Säger hon. Jag drar av mig mina egna jeans och underkläder samtidigt som jag fortsätter kyssa hennes rygg.

"Du är så vacker, Nessa." Mumlar jag innan jag börjar leta mig själv till hennes öppning. Jag pressar mig själv mot henne och slutar aldrig röra hennes rygg med mina läppar. Jag trycker in mig i henne och hör att vi båda två drar efter andan. Jag känner att hennes kropp spänns av min beröring vid hennes höfter, hennes midja, men jag njuter mest av hennes ljud när jag knäpper upp hennes behå. Jag drar mig själv ut och in i henne samtidigt som jag letar mina armar runt hennes mage för att räta på hennes kropp. Hon skapar en båge med hennes rygg när hon står upprätt framför mig. Jag drar mina händer över hennes mage och bröst, kysser hennes nacke och fortsätter röra mig själv i henne.

"Sluta inte." Ber Vanessa när hennes fingrar flätar sig in i mitt hår.

Jag blir helt bedövad av hennes beröring, kanske precis så som hon blir av min. Men, Gud vad hon känns bra. Hon känns så bra att jag aldrig vill släppa taget. Jag vill behålla henne i min famn för evigt.

Det här är platsen jag vill stanna på tills jag dör. Och platsen är inte min lägenhet, jorden eller Stockholm.
Platsen är Vanessa.

Vanessa är mitt hem.

Jag tror att hon kanske alltid varit det.

"Jag älskar dig." Säger jag, kysser henne.

Ett leende sprider sig på hennes läppar. "Jag älskar dig också."