One Shot

-[38]-

Vanessa:

Jag vaknar till ljudet av höga röster från tv-n. Sakta låter jag mina ögon öppnas och jag ser ut framför mig, på skärmen med nyheterna spelandes, på Emanuel sittandes på soffan vid mina knän. Han har kontrollen i sin hand, och han trycker upprepande på samma knapp. Volym knappen.

"Varför höjer du?" Frågar jag.

Emanuel vrider på sitt huvud och ser mig, han ler, tar tag i min hand och drar upp mig så att jag sitter bredvid honom. Hans vita t-shirt som jag slängde på mig i går kväll har blivit alldeles skrynklig efter jag sovit i den, men Emanuel ser inte så mycket bättre ut heller, så vad spelar det för roll? Han lägger sin arm runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel.

"Titta.", säger han och nickar mot skärmen. "Polisen har hittat min pappa. De körde in honom till polisstationen för att sättas i fyllecell i går. De måste ha sett hans register, för nu blir det rättegång av någon anledning." Säger han.

"På riktigt?!"

"Det här är så bra.", Säger han och drar mig närmare honom. "Nu sätts han verkligen dit för allt han gjort. Åh, Vanessa, detta är så bra." Emanuel lyfter upp mina ben till hans famn och vrider mitt ansikte mot hans, han kysser mig och drar undan, ler och kysser mig sedan igen. Det är så mycket adrenalin som strömmar genom min kropp just nu.

"Max då? Ska han bo kvar i huset ... själv?" Frågar jag.

Emanuel släpper mitt ansikte, sänker sedan volymen på tv-n och lägger sina händer runt mina lår. "Jag vet inte.", börjar han. "Jag vill nästan säga att det är upp till honom, han är äldst och det är han som skulle ärvt huset och maffian om pappa dog eller hamnade i kris. Och nu när han är det så får Max bestämma vad han ska göra sig av med allt själv. Vill han ha min hjälp får han be om den, jag tänker dock inte ge den till honom frivilligt." Säger han.

"Varför inte?"

Emanuel vrider på sitt huvud och möter min blick, ser på mig som om jag precis sa något dumt. Jag ångrar mina ord genast när han tittar på mig så. "Varför inte, Vanessa? Han dödade dig nästan, han skickade mig för att tortera dig. Han ..."

"Förlåt." Jag sätter mina händer över ansiktet. "Förlåt, jag vet varför. Det var en dum fråga. Förlåt." Säger jag.

Emanuel virar sina armar runt min överkropp. "Shh ... det är okej." Säger han och stryker mitt hår. Jag känner hans händer som kryper in under mina armar, som lyfter upp mig och placerar mig på hans knä. Jag virar mina ben runt hans midja och mina armar runt hans nacke, håller fortfarande avstånd mellan oss för att inte lägga för mycket vikt på honom.

"Gör dina sår inte ont längre?" Frågar jag efter en stund då jag blivit påmind om när vi satt i bilen i går.

Emanuel skakar på sitt huvud, tittar ner på oss och ser sedan i mina ögon. "De slutade göra ont så fort jag såg dig igen." Säger han.

Jag känner mina kinder brinna. "Men, sluta." Säger jag och blundar, ler.

"Du är så fin.", säger han. "... En dag sätter jag en ring på ditt finger."

Jag öppnar mina ögon, tittar djupt in i hans och tappar andan. Min mage gör kullerbyttor när jag ser på honom, när jag känner honom. "När den dagen kommer så tänker jag inte stoppa dig." Viskar jag tillbaka.