One Shot

-[34]-

"Jag tror inte du förstår, Max.", säger jag och sneglar på min pappa till mitt höger, tittar sedan tillbaka på Max till mitt vänster. "Jag var allvarlig när jag sa att jag dödar dig om detta går snett." Säger jag, tittar djupt in i hans ögon och böjer mitt huvud uppåt.

"Jo, jag förstår visst det; du målade upp en tydlig bild för mig, oroa dig inte." Svarar han och laddar sin pistol i sitt grepp.

Jag små-ler åt hans ord innan jag påminner mig själv att jag måste gå, helst nu. Vi har trots allt ganska bråttom.

"Okej, jag tar höger så tar ni vänster?" Frågar jag och tar ett steg fram.
Både min pappa och Max nickar och jag blir nästan förvånad över hur enkelt det var att övertyga min pappa om att samarbeta med Max. Jag tänker tillbaka på ögonblicket från bara några timmar sedan tillbaka, jag hade sagt till min pappa att jag litade på Max och att jag kunde tänka mig att gå till fullo med hans plan. "Okej." Hade han svarat och ställt sig upp, frågat om vad vi behöver och tider om när vi skulle lämna huset. Jag minns att jag blivit förvånad, nästan lättad, över hans samspel. Däremot kan jag också komma ihåg att han för något år sedan sa att han "måste ta vara på tiden han har kvar i maffian". Jag vet att han har varit orolig med det mesta efter min systers död; det var trots allt hans bästa samarbetare (på den tiden) som tog livet på pappas dotter. Hans bästa samarbetare som är Max och Emanuels pappa - det är nog därför jag tycker att detta är sjukt.

"Vi är snäppet bakom dig." Andas Max ut och rör sig förbi mig, intar sin position i tvättstugan med pappa tätt i hans häl medan jag fortsätter in i nästa rum.

Jag minns att jag varit i detta rummet en gång innan; första gången Sebastian tog med mig hem till hans hus. Jag minns det som den värsta kvällen från förra året. Fy, jag får kalla kårar bara jag tänker på blicken från Sebastians mamma när jag skulle fråga om toaletten ... klädd i hennes sons tröja utan några byxor. Det var också första gången jag burit en killes kläder istället för mina egna, den första (och sista) gången jag gick själv inne i en killes hus för att fråga hans föräldrar en fråga, och första gången jag var inne i deras vardagsrum. Nu är jag här igen, i mina egna kläder. Tack, Gud.

"Ta höger." Viskar en röst bakom mig. Jag känner igen den som Maxs, och jag väljer att lita på honom och går till höger, in i en korridor alldeles för lång för att jag inte ska bli sedd av någon.

"Skojar du eller?", flämtar jag åt honom när jag tagit mig in i vardagsrummet igen, ställt mig i en öppning där både min pappa och Max kan se mig. "Korridoren är skit lång, jag kommer inte ha hunnit till slutet innan jag är sedd." Fräser jag.

"Bara gå, Vanessa. Du gör det för Emanuel, visst?", Svarar Max, ger mig en provocerande blick och sjasar iväg mig med handen. "Stanna bara i slutet av korridoren sen och signalera till oss att vi kan komma fram."

Jo, jag vet.

"Visst." Suckar jag och går ut i korridoren igen, väljer att skynda mina fotsteg på ekgolvet och sveper mig förbi alla dörrar på vardera sida om mig. Mitt hjärta slår i mitt bröst och jag känner mig plötsligt lika synlig som Eiffeltornet när det blinkar varje skymning. Jag är Glow Sticks på en fest i totalt mörker, jag är månen på kvällen, solen på dagen och här är jag! Se på mig! Jag springer helt synlig i en korridor, utan förklädnad, med fullt funktionella lampor i taket som lyser upp min gestalt. Men plötsligt är jag i slutet av korridoren, och ingen har sett mig.
Jag sticker fram mitt huvud och kikar åt båda hållen. Tittar åt vänster där jag inte ser några människor, och tittar åt höger där jag inte ser några människor.
"Kom.", viskar jag till pappa och Max när jag vänt mig om. Jag viftar min hand åt dem. "Kom, då! Skynda!" Dem springer i korridoren så tyst de kan, ändå kan man nog definitivt höra deras fotsteg om man sitter i ett utav rummen bakom dessa väggar.

"Bra. Okej, Vanessa", Max skjuter mig en allvarlig blick. "Nu kommer det viktiga, kanske den delen jag valde att inte berätta för dig." Säger han. Mina ögonbryn åker upp i min panna.

"Vad menar du? Vad har du inte sagt?" Frågar jag.

"Jo", han skrattar lite nervöst. "Jag och Ruben ska kalla hit i princip alla i hela detta huset. Du ska springa och få ut Emanuel."

Jag hostar till, blir nästan lite illamående av hans ord. "Nej, vi sa att vi alla tre ska ta ut Emanuel. Vi ska väll hålla oss till planen? 'Sakta men säkert tar vi oss igenom hela Sebastians föräldrars hus ner till cellerna där vi hämtar Emanuel'!", Jag upprepar vår plan. "Jag tänker inte lämna er. Tänk om inte alla i huset tar sig hit, tänk om någon är hos Emanuel och jag blir anfallen. Tänk om ni blir anfallna.", jag tar ett andetag. "Nej, vi håller oss till planen som vi hade från början!" Protesterar jag och korsar mina armar över brösten.

"Blir du anfallen behålls du vid liv, de kommer mest troligen ta dig till Emanuel bara för att provocera dig och sedan tar dem er båda till oss, därifrån kan vi enkelt hitta på en plan för att ta oss ut; dem är dumma i huvudet i detta huset och det är också därför du inte kommer att bli anfallen ... för att alla kommer att vara här.", säger Max. "Jag vet inte ens varför jag drog hela den förklaringen, du kommer att komma ut levande, med Emanuel och oss vid din sida. Och det spelar inte någon roll om vi utgår från första planen eller denna.", Max pustar ut. "Lita på mig."

Han låter för trovärdig.
Jag tänker en stund, försöker tänka en stund. Jag har redan bestämt mig för vad jag ska göra, men jag vill inte att Max ska tro att han övertalat mig så enkelt.

"Okej, visst. Jag gör det.", säger jag, och jag tror att jag ser ett litet leende växa sig på Maxs läppar. "Hur ska ni få hit alla då?" Frågar jag.

"Göm dig där inne.", Säger min pappa, tar min arm och puttar in mig i en liten garderob. "När vi öppnar dörren sen, går du ut och springer till cellerna. Hämta Emanuel och ta er ut till bilen, Max och jag kommer att komma ut till er bara någon minut efter er. Jag lovar." Säger han och ger mig ett litet leende.

"Tack, pappa." Säger jag och kramar om honom.

"Ja, ja.", säger han, drar undan och klappar mig på huvudet innan han stänger dörren. Däremot hejdar han sig innan dörren hann slå mot väggen. "Jag älskar dig. För evigt och för alltid." Säger han.

"Jag älskar dig också. För evigt och för alltid." Viskar jag.

Sedan stänger han dörren framför mig.

Och ett pistolskott avfyras utanför, samtidigt som ett alarm börjar tjuta i hela huset.

Åh, Gud.

Min pappa och Max kallar hit alla genom att skapa kaos. De avfyrar ett skott och startar ett larm och sedan ... skjuter dem alla som kommer i deras väg?

Jösses.

Författarens ord:
Tja tjaa:))
Glad påsk, till er som firar!!
Ja, det var det.
Hej då!
<33

Nej juste! Jag vill bara säga tack för all support till alla mina tre böcker. Asså what?! Ni är helt galna! Nej men helt ärligt, tack gånger 1000. Jag hade gett er alla ett doftljus i er favoritdoft om jag vore rik.

Ni förtjänar världen. Tack, tack, tack.
Så, hej då!!<33