One Shot

-[17]-

Jag låser sovrumsdörren och tar tag om Vanessas handled. Jag leder henne till sängen och ber henne att sitta ner, hur mycket jag än vill kasta mig på henne, kyssa henne, smaka henne och älska henne gör jag det inte.

Ögonblicket där någon äntligen har hittat min lägenhet har inte passerat, utan mannen utanför letar fortfarande efter oss, efter Vanessa?

Jag öppnar min garderob, börjar rota i låda efter låda och kastar ut alla möjliga smidiga vapen som vi kan få användning av. Jag lägger dem i en väska och kastar sedan ut den på min säng, bredvid Vanessa.

"Öppna den inte." Ber jag henne och går ut till min byrå. Jag öppnar översta lådan och drar ut knivslidor och skottsäkra västar, handskar och selen med repet. Hemma hos mina föräldrar hade jag en likadan, men den använde jag och Vanessa när vi skulle rymma häromdagen. Jag har också en hos mig- ifall jag behöver smita härifrån också. Jag trodde aldrig att jag skulle få användning av den, men nu kastar jag den på sängen, precis som allt annat vi kommer behöva använda. Jag går fram till Vanessa och sätter mig på knä framför sängen.

"Sätt din fot här." Säger jag till henne och slår på min axel. Hon lyder och sätter sin fot på min axel. Jag drar upp hennes jeans och knäpper fast en knivslida runt hennes ankel, sedan lyfter jag av hennes fot och tar tag om hennes hand för att dra upp henne så att hon står upp. "Känns den bra?" Frågar jag, släpper henne inte. Hon nickar, hastigt med ögon lika stora som hundvalpars. "Hallå, vi kommer att bli okej. Du kommer att bli okej. Oroa dig inte." Säger jag och tar tag om hennes axlar istället. "Du är trygg med mig, jag är död, kommer du ihåg?" Jag kupar hennes ansikte, vill så gärna kyssa henne igen. Men nej. Med tårar i hennes ögon drar jag undan och rycker med mig selen från sängen. Jag öppnar balkongdörren och knäpper fast repet på stålhaken i väggen. Jag drar på selen över axlarna och ropar på Vanessa.

"Ta med väskan!" Ropar jag också. Precis då hör jag hur det bankas på min sovrumsdörr. "Skynda dig!" Tillägger jag. Vanessa kommer utspringande till balkongen, med väskan i handen. Jag virar en arm runt hennes midja och pressar henne mot mig. "Litar du på mig?" Frågar jag och ser in i hennes ögon. Hon svarar inte, utan hon bara lutar sitt huvud mot min bröstkorg och kniper igen hennes ögon.

Jag pressar mina fötter mot kanten utav balkongen, och sedan hoppar jag ner med Vanessa i famnen. Hon greppar tag om mig hårdare, tjuter till när vinden får oss att byta kurs i luften. Vi landar och Vanessa väntar på att jag ska knäppa loss mig från selen. Den maskerade mannen är ute på balkongen över oss, och han tittar ner över kanten.

"Emanuel?" Säger han, nästan viskar, men vi hör honom. Och jag tar tag om Vanessas hand och springer. Jag har ingen aning om vart vi ska, om vi kan gömma oss någonstans, eller om vi kommer att komma undan innan mannen hittar oss igen. Vi springer in i kvarter efter kvarter, men när jag hittar en gränd så mörk, fylld med soptunnor och skräp svänger jag in och stannar vid ett sopkärl. Jag samlar mina andetag och lutar mig mot tegelväggen bakom mig.

"Helvetes jävla skit." Mumlar jag, och fortsätter med att rabbla upp alla svärord jag någonsin fått höra. Jag slår huvudet mot väggen, kniper igen ögonen och lutar huvudet uppåt, slår huvudet mot väggen igen, och igen. Vanessa står bredvid mig och samlar sina andetag precis som jag. Hon drar sina fingrar genom sitt hår och sedan glider hon ner på marken och drar upp hennes knän till bröstkorgen. Jag glider ner bredvid henne och blundar, försöker att väcka mig själv från denna mardrömmen. "Vanessa?" Viskar jag.

"Mm." Jag öppnar mina ögon för att se på henne, men när jag gör det ser hon redan på mig.

"Vet du vem det var?" Frågar jag och tittar i hennes ögon. Hon är tyst, ser på mig en lång stund. Jag vet inte vad hon försöker se, om hon tänker på något speciellt medan hon flyttar sin blick från mina ögon till mina läppar, till mina ögon igen. Hon skakar på huvudet och blundar. Sedan lutar hon sig mot mig, och hon lägger hennes huvud på min axel och virar sina armar runt min armbåge.

"Förlåt, Nessa." Viskar jag och lutar mitt huvud på hennes.

"... Jag är bara så trött." Hon pausar. "Så, himla, trött."

Om jag kunde ta bort all hennes oro, alla hennes dåliga tankar, hennes trötthet, så skulle jag göra det just nu. Men jag vet att jag inte kan, däremot vet jag att jag istället kan låta henne återhämta, vila och sova. Så jag tar väskan ifrån henne och lägger den bredvid mig, jag lyfter av Vanessas huvud från min axel och lägger mitt huvud på väskan fylld med vapen. Jag blir nästan förvånad över hur mjuk den ändå är. Sedan drar jag Vanessa mot mig och lägger försiktigt ner hennes kropp över min.

"Hata mig inte för detta nu." Säger jag och virar mina armar runt henne, men hon har redan somnat. Och hennes andetag slår mot min nacke, hennes andning blir långsammare och hennes kropp ligger på min. Jag försöker att somna, men jag tänker bara på henne. Och det skrämmer mig.

Jag försöker ge sömnen en till chans, jag blundar och tänker på vad som helst utom Vanessa. Men då rycker hon till och flyger upp ur min famn. Hon andas tung, ser sig omkring och trycker ner hennes handflator bredvid hennes höfter.

"Vanessa?" Viskar jag och sätter mig upp bredvid henne. Hon rycker till och ser på mig, andetag fortfarande snabba, blicken osäker.

"Tänk om -vem det nu var- hittar oss igen." Viskar hon och släpper inte vår ögonkontakt. Jag kan inte fokusera när hon ser på mig. Det är som om hon förtrollar mig med hennes ögon, som om hon ser mitt femåriga jag och när vi var vänner när vi var små. Som om hon ser min framtid, om hon ser oss tillsammans? Men usch- vad tänker jag?

"Kommer du ihåg när vi var små?", Börjar jag. "Och vi alltid jagade din lillasyster runt huset, men hon hade så små ben och kunde inte springa lika snabbt som oss ... så vi stannade alltid innan hörnen för att låta henne få försprång utan att hon visste om det. Och ..."

"Du kysste mig varje gång vi stannade."

"Jag kysste dig varje gång vi stannade." Ett flin sprids på mina läppar, och jag tror att det gör det samma för Vanessa.

Jag har alltid trott att det skulle vara jag och hon hela mitt liv. Att det börjar med oss, och slutar med oss. Jag kanske har fel.

För denna sagan kommer att alltid börja med oss, hur många gånger som helst ... men det kommer alltid att sluta med henne.

Däremot tror jag att jag är redo för att göra precis vad som helst för att få oss att avsluta detta tillsammans. Även om det är omöjligt.

"Jag saknar den tiden." Säger Vanessa. Hennes andetag har saktat ner och hennes blick är inte lika virrig längre.

"Jag med." Jag tar hennes hand och lägger den i min, hoppas på att hon inte rycker undan. Jag sammanflätar våra fingrar och håller hennes hand stadigt, som om våra händer är gjorde för varandra.

"Jag tycker att du och jag borde leva som då."

Jag med, vill jag säga. Det kanske vi kan, är falskt. Det är omöjligt, säger jag inte. Jag bara tittar på henne medan hon ser på mig.

"Jag tror...", börjar jag. Just precis när jag ska öppna min mun för att fortsätta på min mening ångrar jag mig. Jag kan inte säga det till henne. Det kommer att krossa hennes hjärta, och jag är inte redo för det ännu en gång, för denna gången kommer det att påverka mig också. Så jag är tyst, tittar bort.

"Vad?" Frågar Vanessa, ivrig för få veta vad jag har att säga.

"Det var inget." Suckar jag och skakar på huvudet. Bitar av henne går sönder. Jag sa tre ord, tre ord som kan betyda så mycket. Tre ord som tar tillbaka så mycket. Jag önskar att vi inte hade varit här vi är. Och det gör inte Vanessa heller, för hon ställer sig upp och går raka vägen ut ur gränden och blottar sig för hela världen.

Precis när hon svänger runt hörnet faller hon bakåt med högra axeln ner mot marken. Hennes hand dras till axeln och hennes medvetande flyger upp i himlen. Vad håller hon på med? Tänker jag.

Men så förstår jag allting när den maskerade mannen från min lägenhet kommer fram och lyfter upp Vanessa i hans famn och kastar in henne i en bil.

Jag ställer mig upp, med hjärtat fallande neråt i kroppen. Hennes siluett försvinner in i bilen, bilen försvinner och denna sagan tar slut.

Det slutar inte med oss. Det slutar med mig.